Bakom skärmarna i den hermetiskt slutna kartläggningscentralen satt underrättelseenhetens radarpar Anders och Erik. I månader hade de följt Tommys GPS, avtäckt signaler och pusslat ihop kommunikationer. Deras mödosamma arbete hade för en gång skull burit frukt. Tommys relationer och rutiner pekade spikrakt åt ett håll. Om detta visste Tommy fortfarande ingenting.
Tommy var tungt kriminellt kvalificerad för sprängningar och ”rätt”-skjutningar samt inskolningar av vilsna påläggskalvar. Efter grundliga rekognoseringar levde han sedan okänt antal år ett skenbart tillbakadraget liv i en mellanstor stad.
Genom den lokala pressens resursslukande ”gräv” under vinjetten ”Rättsskandalerna” var det allmänt känt även utanför länsgränsen att rättvisans kvarnar malde allt sämre på orten. Bara två gånger hade Tommy ställts inför skranket. Ena gången blev han frikänd, den andra fick han villkorlig dom och böter. Båda nyhetsnotiserna prydde Tommys kylskåp.
Det var länge sedan lagman Nilsson hade haft tålamod att lyssna på en förhandling från början till slut. Hans inre monologer ”gick på repeat” – från snåljåparna på domstolsverket och det eviga daltandet till politikernas principlöshet och hafsiga lagstiftning. Hela hans domarkarriär hade styrts och saboterats av syltryggarna i justitiedepartementet. Decennier av missmod över utvecklingen och återhållen kritik mot statsmakternas opportunism hade fårat Nilssons kinder. Kratrarna under ögonen hade dock sin förklaring i Nilssons kärlek till alkoholen. Efter över 40 år i rättsstatens tjänst kände han sig förbrukad.
Nilssons senaste rättegång hade varit en bisarr tillställning. Brottsoffret Bruno hade inte begripit att det var han som var utsatt för brott. I rättssalen hade Bruno tyckt synd om den åtalade för att hon (Juttan) hade tvingats genomlida inlåsning i tre veckor. Visst hade Bruno känt sig hotad när Juttan en sen kväll sluddrade i hans mobil att hon skulle karva ut hans ögon och tvinga honom att äta upp sin kuk om han ”golade” på hennes Tommy. Men att Juttan, efter Brunos polisanmälan, skulle bli hämtad av polisen och transporterad till polishuset för att där förhöras och häktas, det hade han inte kunnat föreställa sig. När Bruno vände sig till åklagaren och ångerfull undrade vad han ställt till med, höll Nilsson på att krevera. Ditt lilla kryp, tänkte Nilsson, vore det någon stake i dig skulle du i stället för att ynkligt oja dig, berätta vad du vet om Tommys inblandning i den våldsamma sprängningen av den gamla tåghallen där den ”Albanska hingsten” förskansade sig.
Nilsson kände sitt klientel. Han fnös och tvivlade inte en sekund på att det var Tommy som var hjärnan bakom det fullskaliga attentatet som han förmodligen också hade håvat in flera miljoner på. Detonationen hade hörts över halva stan och förintat inte bara den albanska hingstledaren utan släckt en älskad och skötsam familjefars liv. Glad i hågen hade den inte ont anande trebarnspappan låtit sin energiske jycke springa av sig på grönområdet utanför tåghallen. Hunden klarade sig, hade dumskallen på lokaltidningens ledarsida kommenterat dådet.
Men tids nog skulle Tommy åka fast och dömas till lagens strängaste straff. Nilsson log för sig själv. Den processen skulle han leda med järnhand, och satan vad han skulle återupprätta anseendet för sin avhånade domstol. Fast i stunden återgick Nilsson till dagordningen, rättade till sina tummade glasögonen och läste upp Juttans personalia: En dotter sedan tonåren, ingen respons på frivårdens kallelser, långvarigt dagligt missbruk.
Åklagaren yrkade på fängelsestraff. Övergrepp i rättssak är ett allvarligt brott.
Efter en snabb sittning bakom stängda dörrar meddelade Nilsson att rätten beslutat att Juttan skulle kvarbli i häkte. Det hade Juttan inget emot. Inlåst och utan droger hade hon fått smak på den varma mestadels goda maten, börjat sova ordentligt och dra upp framtidsplaner för sig och dottern. Utan minsta hänsyn till Tommy.
Domen meddelades en vecka senare. Juttan dömdes till fängelse i tre månader. För milt, hade Nilsson utbrustit under de slutna överläggningarna. Han och en nämndeman ville gå längre och döma Juttan till 10 månader. Men Nilsson litade på att åklagaren skulle överklaga och att hovrätten med ”till visshet gränsande sannolikhet” skulle gå på hans linje. En tröst lika stor som en piss i Mississippi suckade Nilsson efteråt, tillbakalutad i sin skrivbordsstol i svart knarrande skinn. Han böjde sig efter flaskan i nedersta skrivbordslådan som egentligen var avsedd för hängande arkiveringsmappar men som praktiskt nog rymde ett flytande sortiment värdigt ett välsorterat barskåp.
Någon timme tidigare hade Tommy glidit ner för de fyra trappstegen till stamlokuset ”Dinos”. Knappt hann han nudda stengolvet förrän servitrisen mötte hans blick och undergivet pekade på det reserverade bordet för sex personer. Tommy nickade, drog ut en stol och slog sig ner. I en handvändning var de redan framdukade kuverten bortsopade och Tommy serverades en rustik tallrik kallskuret och ett glas Pinot Noir. Han tuggade eftertänksamt i sig av charkuterierna med blicken på flödet i chatten. Personalingången avlarmad, inbrottslarm och övervakningskameror desarmerade och … Nilsson sitter fortfarande vid sitt skrivbord, rapporterade Nilssons tingsnotarie. Tommy gjorde tummen upp och växlade över till nästa krypterade plattform: ”Krigare, ni vet vad som gäller, jag förväntar mig resultat!”. Torpederna, två bröder under femton, log brett. De stod nu utanför Nilssons dörr, beredda att knacka.
Under tiden bar servitrisen in lammfilén med ”stompade” rotfrukter och hällde upp ett nytt glas med kraftigare vin (Fat Baron). Tommy slappnade av. Han såg vänligt på henne, hon sken upp.
Utanför ”Dinos” parkerade en svart Volvo V90. Ut klev Anders och Erik, klädda i skogsrutiga skjortor och mörkblå chinos. Inom en minut skulle de vara tillbaka med fångsten. Inom ordningsmakten – ja, även bland flåbuset, faktiskt – möttes de av respekt för sin diskretion vid gripanden i offentliga miljöer. Deras motto ”Inga handbojor vid bordet!”, var visserligen kutym inom kåren men Anders och Erik var extremt uppfyllda av ambitionen att jobba snyggt, smart och smidigt.