Våren har övergått i somnar. Knappt 100 dagar återstår till valet och det politiska läget är förunderligt. Inte det att regeringen ligger pyrt till i opinionsmätningarna, eller att oppositionen ömsom svartmålar, ömsom lovar allt åt alla. Nej, vad som förbryllar mig är regeringens bildsättning av sig själv. På ett övergripande plan profilerar man sig som stenhård reformator på temat ”skruva åt”, ”skärpa till” och ”strama upp”, samtidigt som alkoholpolitiken har mjukats upp i närmast nyliberal anda med slopade krav på matservering och sittplatser för att få servera alkohol medan Sverigedemokraterna går till val på söndagsöppet på Systemet där man även ska man kunna köpa kall bira. Moderaterna kontrar och slår ett extra slag för att bolaget ska sänka åldersgränsen till 18 vid öl- och vinförsäljning. Då har jag inte ens nämnt att danstillståndet på krogen redan är avskaffat och att gårdsförsäljning av rusdrycker numera är tillåtet (om än med stakethöga restriktion). Själv saknar jag bara att 0,2- promillegränsen till sjöss slopas. Eller är den tillnyktringen redan på väg?

Ordning och reda å ena sidan, öppna kranar för frihet och fest, å den andra. Knappt 100 dagar återstår till valet och här påtvingas ni några tankar om det.

För det första. Jag stör mig inte jättemycket på de närmast ideologiskt grundade invändningar som delar av Juristsverige har riktat mot regeringens omläggning av kriminalpolitiken. Jag nöjer mig med att konstatera att man har rätt att tycka olika och att den eviga debatten lär fortsätta om behovet av en offensiv straffrätt som verktyg för att kunna trycka tillbaka brottsligheten. 

Däremot instämmer jag i kritiken som framförts från juristhåll mot att regeringen håller väl hårt för öronen när Lagrådet larmar. Hastigheten på löpande bandet i justitieministerns lagstiftningsfabrik är stundom för snabb med oförutsägbara och ibland förödande konsekvenser för individers rättssäkerhet. En hyggligt stor invandrargrupp, till antalet motsvarande folkmängden (cirka 100 000) i min nya hemort Karlstad, hann inte före nationaldagsfirandet få sina ansökningar om svenska medborgarskap behandlade efter fem år i Sverige. Alla dessa är nu enligt lagen retroaktivt hänvisade till att ansöka på nytt, och därmed tvingas vänta i ytterligare tre år på bekräftelsen att de är svenskar på riktigt. Oskicket att lagstiftaren smyger upp bakifrån och drämmer till landets invånare i nacken med retroaktivt skärpt lagstiftning har hittills ansetts främmande för vår rättsstat. Så inte längre.

Men, vilket man i ärlighetens namn också måste väga in, enligt svensk demokrati och rättstradition är det väljarna som har det sista ordet om kvaliteten och innehållet i lagstiftningen. Och den lagstiftande makten har väljarna som bekant delegerat till riksdagens ledamöter. Inte till de höga juristerna i Lagrådet. Mig veterligen har hittills ingen regering gått till val på att stärka Lagrådets ställning. Visst kan man motivera det med att medborgarmakten i så fall skulle försvagas, men då bortser man från att även rättssäkerheten är en beståndsdel i demokratibygget. Jag vet vad jag tycker om den saken. Var står Juristsverige i frågan?

För det andra. Regeringen gick till val på en stram migrationspolitik. Ja. Fast regeringen gick inte till val på en politik med orimliga konsekvenser.  I likhet med stora delar av befolkningen har undertecknad via nätet och media gripits av mötena med 18-åringar som genom ett trollslag fått sitt tillstånd indraget att uppehålla sig i Sverige. Det behövs inte överdrivet mycket empati för att föreställa sig känslan att bli ryckt från sitt sammanhang, skild från sin familj, klasskompisar, grannar, arbetskamrater och bli utvisad till ett i värsta fall främmande hemland. Hur hamnade vi här? Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på migrationsministerns empatilösa förklaring: … det kommer alltid att finnas personer som är gränsfall, var man än lägger gränsen, enda sättet att inte ha några gränsfall är att inte ha några gränser över huvud taget.  

Fast opinionstrycket blev för hårt. Klokt nog hörsammades kritiken och de enligt ministern tidigare så ofrånkomliga gränsfallen är i bästa fall omhändertagna genom ”ventilen” som förra veckan lanserades som en långsiktig och rättvis lösning. Jag kan inte bedöma alla juridiska teknikaliteter i remissen som nu granskas av Lagrådet men på ett känslomässigt plan är jag glasklar. Den föreslagna ”ventilen” är förstås en lättnad för de berörda som ännu inte fyllt 21 år, men vad med 18-åringarna som i närtid redan har hunnit utvisas? En ”rättvis” lösning måste väl ändå logiskt innebära att också de får åberopa ventilen så att de direkt kan återvända till sina svenska hem?

Nedräkningen till höstens val tickar på. Temperaturen i den politiska debatten stiger. Skattehöjningar eller mer pengar i plånboken, mer kärnkraft eller vindsnurror, mer EU eller mindre, vinstförbud, vårdköer, skolan, tillväxten, arbetslösheten, med mera, med mera. Men huvudfokus i mandatperiodens sista partiledardebatt låg mer på vem som ska regera med vem än var partierna står i valets sakfrågor. 

Själv blir jag inte kvitt den överskuggande frågan om hur det egentligen kom sig att migrationsministern inte tidigare kände i magen – eller hjärtat – hur oproportionerligt fel tonårsutvisningarna slog i de enskilda fallen, men också vilka politiska risker det innebar att i det längsta fullkomligt strunta i en mer varmhjärtad folkopinion. Moderaterna gör klokt i att sudda ut den frågan innan valrörelsen drar igång med väljarsamtal i valstugor, på torgmöten och dörrknackningskampanjer.