Senast jag skrev här var den 14 mars. Sedan dess har det hunnit rinna såväl vinter-, som vår- och höstflod under Klarälvens broar, som jag nu efter drygt ett och ett halvt år som karlstadsbo faktiskt kan namnen på. För att inte tala om hur hög vattennivån är i Älven efter senare tids myckna regnande uppströms. Änder och andra sjöfåglar forsar fram i rasande fart utan att ha en susning om vart de är på väg. Man blir nästan ängslig för att de stackarna ska dras ner till botten av virvlarna. Nog med betraktelse från det värmländska deltat.

Jag var helt inställd på att konsultera almanackan och här nogsamt redogöra för vad jag har haft för mig det här bloggfria halvåret. Men jag insåg tack och lov att det är onödigt arbete. För hittills är mina förehavanden i förskingringen förvisso oumbärliga för mig men ungefär lika ospännande för er som när folk berättar vad de drömde om i natt. Men lite en passant vill jag ändå nämna att arbetet fortskrider med Den stora romanen. Det flyter på som Klaran. Så här långt har jag bara fått en novell refuserad.

Om det är en yrkesskada eller ett personlighetsdrag vet jag inte men för mig är det ett tvång att vara på plats när världshändelser inträffar. Och fredagens begravningsgudstjänst i Fryksände kyrka för legendaren och Torsbys store son Sven-Göran Eriksson var en alla kategorier händelse i världsklass. Medierapporteringen har vid det här laget gått några varv runt klotet och jag har inte mer att tillägga än några personliga intryck. För transparensen skull bör dock sägas att jag aldrig har träffat Svennis mer än när jag härom sommaren vände med körskolans bil på gårdsplanen utanför mästartränarens herrgård i Björkefors. Jo, jag hade redan körkort, och jo, det är sant, maken har en gång varit på samma kräftskiva som Svennis, i Sunne.

Men i fredags morse när jag alltså satt på tåget mot Torsby blev jag åsyna vittne till hur skira dimslöjor svepte över Fryksdalen. Detta till vardags helt sagolika landskap överträffade nu sig självt genom att anta närmast paradisiska dimensioner. En kanske känslosam reaktion i överkant men i min sinnesstämning kunde Paradiset – begravningsdagen till ära – inte ha visat sig från en gudomligare sida.

På plats i kyrkan under prästen Ingela Älvskogs griftetal dök självaste Svennis upp i mörk kostym, metallbågar, vit skjorta och randig slips. Han gled omkring runt kistan och instruerade bestämt och på känt manér från tränarbänken. Scenen sitter som etsad på näthinnan. Var det verkligen bara jag som bevittnade detta? David Beckham och Nancy Dell’Olio, visst såg ni?

När sedan prästen efter sista skopan jord på kistan greppade micken och klämde i med Låt hjärtat va’ me’ satt jag i kyrkbänken och stampade takten och hoppades på fortsättningen. Och fortsättning blev det. Eftersitsen på Kollsbergs hembygdsgård var härligt makaber. Den vita likbilen var synligt parkerad, kistan placerad framför scenen mitt i allas blickfång. Poeten Bengt Berg avslutade sitt tal med att tacka sin barndomsvän för att han fick ”spela förband” till Sven-Ingvars som under ledning av Oscar Magnusson brakade loss med en repertoar värdig en sann älskare av livet.

Vila i frid.