Grunden för vårt demokratiska styrelseskick är att det är väljarnas valhandling som ska respekteras – inte vad talmannen och ledande partiföreträdare finner vara mest lämpligt. Om det är av respekt för valresultatet kan diskuteras, men två månader efter höstens riksdagsval leds Sverige fortfarande av en S/MP-regering fastän väljarna med bred marginal röstade fram en icke-socialistisk majoritet i Sveriges riksdag. En övergångsregering av denna typ ska så långt möjligt undvika att fatta partipolitiskt drivna beslut. Löfven själv tycks vilja leva upp till den devisen genom att överlåta till sina statsråd att driva politik. Som när Morgans Johansson i förra veckan förklarade att han här och nu är beredd att se över sexköpslagen i skärpande riktning. Övergångsregering eller inte, ett statsråds uttalande av det slaget är självklart alltid politiskt.

Det demokratiskt problematiska med Löfvens övergångsregering är att så länge den sitter kvar är den av väljarna framröstade icke-socialistiska riksdagen iklädd en tvångströja utan möjlighet att vare sig opponera eller på andra sätt ställa regeringen till svars. Min medkänsla går inte minst till de nyvalda ledamöterna som frustande av ambition vill komma i gång med sitt viktiga arbete i demokratins tjänst. Nu tvingas de i stället trampa vatten i väntan på att det i en oviss framtid ska bildas en regering.

Så gick några av mina tankar när jag i fredags uppsökte riksdagshuset för att slutligen lämna ifrån mig id-kortet som visar att jag har varit riksdagsledamot. (Makens ömt vårdade ”anhörigkort” hade enligt honom förkommit, men vi struntar i det sa den förstående tjänstemannen). Datorn, mobilen, ”paddan” och det åtråvärda nyckelkortet är inlämnat sedan tidigare. Enda sambandet till riksdagshuset som jag har kvar är ett passerkort. Ja, alltså samma slags kort för ”föredettingar” som i våras ifrågasattes om de alls skulle få finnas kvar eftersom det funkar som dörröppnare även åt avsuttna ledamöter som sadlat om till lobbyister och ränner runt i maktens korridorer i jakt på beslutsfattare att hjärntvätta. Men allt sådant vare mig fjärran, jag kommer som mest att vifta med kortet när det blir dags för partiledardebatter och liknande. Första tillfället att hänga längst bak i kammaren lär bli när Sveriges nästa statsminister ska läsa upp sin regeringsförklaring.

Den ser jag fram emot. När det nu blir. Kanske klarnar det snart, eller så får vi fira nyår utan en ny regering. Talman Andreas Norlén har kallat till pressträff i morgon förmiddag för att redovisa nästa steg i det fortsatta regeringsbildandet. Flera namnkunniga politiskt engagerade personer (bl a här, här och här) har frikostigt delat med sig av råd om hur talmannen bör agera framöver. Ja, till och med hur Norlén redan borde ha gjort för att dyrka upp partiledarnas låsningar vid sina favoritkonstellationer. Själv lutar jag åt att talmannens uppgift precis som kungens bör vara att fungera som galjonsfigur. Det vill säga förgylla och representera mer än agera och dominera. Men i ett låst läge när partiledarna tycks helt oförmögna att själva lösa ut regeringsfrågan bör talmannen trots allt ta på sig uppgiften som katalysator, men inte mer än så. I linje med det och av respekt för valresultatet vill jag på måndag se talmannen meddela att kammaren före veckans slut ska gå till en första omröstning om statsministerkandidat, som inte heter Stefan Löfven.

I senaste numret av Moderaternas partiorgan Medborgaren tackar partisekreterare Gunnar Strömmer gräsrötterna för alla fina insatser under valrörelsen. I samma ledarstick konstaterar Strömmer:

”Oavsett om det blir regering eller opposition för Moderaternas del nationellt så har vi fyra utomordentligt viktiga år framför oss.”

Det är ett egendomligt defensivt uttalande av partisekreteraren. För om det största borgerliga partiet inte har självförtroende nog att utgå från att Moderaterna inte bara ska ingå i Sveriges nästa borgerliga regering utan också leda den regeringen, då lär ingen längre känna sig övertygad om partiets beslutsamhet att göra Ulf Kristersson till statsminister med målet att driva moderat politik ända in i kakelväggen. Eller är det så att Strömmer hissar varningslagg för att de trogna alliansvännerna C och L ska svika och gå över till det socialistiska lägret? Eller har splittringen i moderatpartiet vad gäller synen på SD gått så långt att en M eller M/KD-regering riskerar att stå på alltför darriga ben? Den moderata partitoppens maningar till partidistrikten om rättning i ledet har varit tämligen resultatlösa, och frågan är hur stor belastning en sådan intern åsiktsskillnad är för ett parti som vill regera landet.

En fråga som ofta har ställts efter valet är om Centerpartiet har nyckeln till regeringen? På ett sätt är det förstås så. För både C och L har till leda upprepat att de vill hålla ihop Alliansen och ha moderatledaren som statsminister. Men å andra sidan verkar de ha kastat bort nyckeln eftersom de, också till leda, upprepat att en sådan minoritetsregering ska förlita sig på stöd inte från SD utan från maktpartiet S. Det sistnämnda kommer naturligtvis inte att hända. Återstår alltså för Annie Lööf och Jan Björklund att släppa igenom Ulf Kristersson i den statsministeromröstning som med stöd av KD och SD framstår som den enda möjliga ifall man menar allvar med att M-ledaren ska bli statsminister. Och då måste de båda partiledarna sluta stämpla kryptonazist på mig och andra borgerliga väljare som resonerar så.

– Jaså, är det ingen ny regering på plats än, mumlade förstrött en i vanliga fall politiskt intresserad person i min bekantskapskrets när jag senast tog upp ämnet.

Kan bara tala för mig själv, men misstanken har slagit rot. Folk börjar mer och mer lägga valet och regeringsfrågan bakom sig. Livet går vidare med eller utan en ny regering, och hösten övergår snart i vinter. I vanliga människors liv hägrar advent och jul med allt vad det innebär i form av förhoppningar om gemenskap, mysiga bestyr, friktionsfritt familjepussel och lyckat julklappsletande. Och vem är jag att klandra de prioriteringarna, helt oavsett talmannens besked på måndag?