Sköljde du-reformen ut barnet med badvattnet?

Hej och välkomna till min nya blogg! Jag rivstartar och bjuder in till folkstorm genom att ifrågasätta om den så hyllade du-reformen även kan ha bidragit till ett osunt normförakt?

Drygt femtio år har gått sedan Medicinalstyrelsens dåvarande chef Bror Rexed började ”dua” sina medarbetare oavsett var i myndighetshierarkin de befann sig. När reformen i fjol firade 50 år kommenterades den av historieprofessor Dick Harrison på följande sätt:

”Rexed var bara en av många kuggar i hjulet. Likväl var det han som gav duandet ett ansikte och fick symbolisera demokratiseringens språkliga generalreform och den lingvistiska jämlikhetens seger. Avskaffandet av titlarna var ett faktum och blev symbolen för den sociala utjämningen i det socialdemokratiska välfärdssamhällets Sverige, åtminstone på ytan.”

Ingen vettig människa önskar sig tillbaka till gamla tiders titelsjuka och överdrivna respekt för överheten. Än mindre till ett löjeväckande undvikande av direkt tilltal, typ ”Hur mås det i dag?” eller ”Jaså, det är till att vara ute och promenera med barnen”. För att inte tala om hur stolligt det ter sig för vår tid att ett inbjudningskort till en middag kunde vara adresserat till ”Herr och fru Erik Karlsson”. 

Du-reformen har fått ett närmast totalt genomslag i det svenska samhället, men med några specifika undantag. Det anses till exempel inte tillhöra god ton att dua kungen och övriga medlemmar av kungafamiljen. Ers majestät, kronprinsessan, drottningen etc. ska det heta, och det av respekt för den folkligt förankrade monarkin och funktionen som Sveriges statschef. Det vill säga – inte av respekt för den person som för tillfället råkar vara kung eller regerande drottning.

Det andra undantaget gäller talmännen i Sveriges riksdag. De duas inte när de utövar sitt ämbete utan tituleras då Herr/Fru talman. Också detta av respekt för ämbetet och ytterst för den svenska demokratin. Den som sätter sitt eget jag högre och vägrar att acceptera dessa spelregler riskerar förvisso inget straff men ställer sig ändå utanför den folkvalda gemenskapen. Precis det gjorde vänsterpartiets tidigare riksdagsledamot Rosanna Dinamarca när hon i kammaren avfärdade dåvarande andre vice talman Björn Söder (SD) med ”Du är inte min talman”.

Heja Rosanna, det var frejdigt, fräckt och respektlöst, tycker säkert några. Själv tänker jag att det kanske är dit den sociala utjämningen numera har hunnit i välfärdssamhället Sverige. Inga privilegier, ingen särställning kan längre tillåtas för vare sig ämbeten, utvalda personer eller grupper. Lärare, poliser, läkare, professorer, jurister, politiker, höga militärer osv, ska inte inbilla sig att de har rätt att bemötas med större respekt än klasskamraterna, lumparkompisarna osv. Och varför ska detsamma då inte också gälla för kungahuset och riksdagens talmän? Ja, varför ska den enskilde individen över huvud taget behöva ta hänsyn till och underordna sig en gemensamt överenskommen ordning? Inklusive demokratiskt stiftade lagar?

Några aktuella exempel.

Flyktingaktivisten Elin Ersson går ombord på ett startklart flygplan men vägrar lyda besättningens uppmaningar att sätta sig. Hon står upp i flygplansgången i protest mot ett myndighetsbeslut att utvisa en passagerare till Afghanistan. Elin Ersson beordras slutligen att lämna planet i sällskap med passageraren, och gör så. Häromveckan beslutade åklagaren att åtala Elin för brott mot luftfartslagen. Elin Ersson bestrider ansvar då hon menar att hon inte begått något brott utan utfört en helt rimlig protest mot en tvångsutvisning.

SVT-journalisten Fredrik Önnevall hjälpte en 15-årig syrisk pojke att ta sig från Grekland till Sverige. För det dömdes Önnevall av Malmö tingsrätt för människosmuggling till villkorlig dom och samhällstjänst. Önnevall tyckte inte att han hade gjort något fel. Straffet fastställdes av hovrätten.

Rasmus Andtbacka kallas till mönstring men infinner sig inte. Nu riskerar Rasmus att dömas för brott mot lagen om totalförsvarsplikt som gäller sedan 2017. Är det rimlig? Nej, det tycker inte Rasmus.

– Jag fick inga påminnelser. De (Rekryteringsmyndigheten, min anm.) ringde mig samma dag när jag inte dök upp. Då sa jag förlåt och bad om en ny tid. Jag hörde ingenting på flera månader, sedan fick jag ett mejl om att de hade anmält mig för att jag hade missat min mönstring, förklarar Rasmus här.

Frilansjournalisten Cissi Wallin blev känd för en bred allmänhet när hon i sociala medier i samband med Metoovågen namngav och anklagade en journalist för våldtäkt. Wallin riskerar nu åtal för förtal men står fast vid att det var riktigt av henne att publicera mannens namn.

– Jag ser det som civil olydnad. Lagen måste förändras och därför bryter jag mot den. Jag tycker inte att det jag gjort ska vara brottsligt, säger Wallin till SVT.

Konstnären Saga Berlin medger däremot att hon begick ett brott när hon med graffitti sprayade ner en av Stockholms stads simbassänger. Hennes invändning mot domen (villkorlig dom och dagsböter plus skadestånd) gäller skadeståndsbeloppets storlek på 280 860 kronor som hon anser är för högt då det ingick i hennes plan att betala för saneringen av den svårt nerklottrade bassängen.

Tingsrättens resonemang i skuldfrågan förtjänar att återges:

”I detta fall har Saga Berlins avsikt med graffitin varit att skapa ett konstverk. Hennes primära syfte har med andra ord inte varit att begå brott. Utrymmet för att se förmildrande på hennes agerande sett till syftet är dock ändå litet med hänsyn till den skada som hennes agerande inneburit för någon annan. Visserligen har hon velat minimera skadorna av sitt handlande genom att planera för en sanering av simbassängen, men till saken hör att även saneringen hade utgjort ett ingrepp på kommunens egendom eftersom hon inte hade inhämtat kommunens samtycke till den heller. Respekten för annans rätt till sin egendom är en minst lika viktig princip som rätten att skapa konst. Intresset av att skapa konst kan därför inte gå före någon annans rätt till sin egendom när konstverket innebär ett ingrepp på egendomen. Straffbestämmelsen om skadegörelse är avsedd att upprätthålla just respekten för andras egendomsrätt. Det finns därför inte någon anledning att i förmildrande riktning beakta Saga Berlins avsikter med graffittin.”

Min avsikt med de uppräknade fallen är inte att brännmärka enskilda personer som har satt det egna jaget som en överordnad norm. Här och nu är jag mer intresserad av hur det kommer sig att företrädesvis politiskt medvetna yngre människor tycker att det är i sin ordning att ställa sig utanför det etablerade samhället och ta lagen i egna händer och tolka den som man vill?

Här står kommentarsfältet vidöppet för era reaktioner, synpunkter och förslag! Jag läser, redigerar och publicerar efter behag.

  8 comments for “Sköljde du-reformen ut barnet med badvattnet?

  1. Jag funderar också över den nya civila olydnaden och kommit fram till att den är en effekt av värdegrundspedagogiken. Sedan 1980-talet har svenska elever blivit fostrade till att medverka i skapandet av en samhällelig värdegrund, inte till att följa den demokratiska rättsordningen. Det har uppstått ett parallellt normsystem (inspirerat av marxistisk rättsfilosofi?) bredvid den gamla demokratiska rättsordningen. Ett allvarligt hot mot den liberala demokratin som jag tror kommer få uttryck i många fler exempel i framtiden.

    • Hej Susanne! Det var länge sedan, så roligt att höra av dig! Tänkvärt det du skriver, jag funderar vidare. Men en paradox med det parallella värdegrundsskapandet är att det ju som regel pådyvlas uppifrån, som om staten inte är medveten om att den själv hotar den demokratiskt beslutade rättsordningen.

      • Mitt intryck är att lockelsen för makthavarna att säkra sitt inflytande över tid och över regeringsbyten med hjälp av värdegrundpolitik var så stor att den demokratiska rättsordningen vägde lätt. För mig är värdegrunden ett sätt att konservera en politisk doktrin. Kanske är det också så att hotet mot den demokratiska rättsordningen inte var lika uppenbar när värdegrunden implementerades då dess innehåll då motsvarade majoritetsuppfattningen. Först när en parlamentarisk majoritet börjar ifrågasätta värdegrunden blir dess anti-demokratiska sida uppenbar.

  2. Hej Maria!
    Kan inte ta ställning för eller emot dessa personer för jag är inte tillräckligt insatt i ärendena. Men tycker bara att om alla människor skall få rätt att handla efter sina åsikter så blir det ju en verklig röra av alltihop. Tycker nog att vi skall försöka påverka lagstiftarna så att lagar ändras. Och nöja oss att vänta tills de blir det. Men bra att du tar upp saken. Det är första steget..! Lycka till med bloggen! Marja

  3. intressant med människor som ändå,trots allt,törs gå emot de etablerade lagarna och ta dom i sina egna händer. Det är även intressant att de inte ser sin skuld i det hela. Men! De får då självklart ta sitt straff i den mån de blir påkomna ,åtalade och dömda. Intressant är också hur många av dessa politiskt och intelligenta människor som klarar sig undan att blir påkomna,åtalade och därmed dömda. Men det är förmodligen enskilda personer som inte direkt kanske influerar den större massan. Värre är när grupper av människor, vare sig det är höger eller vänster extremister, väljer att ställa sig utanför det etablerade samhället. De influerar många och i de flesta fall ungdomar. Alla dessa är ju en övertro på sig själva och gruppen och tror och tycker säkert att det de protesterar mot är fel och det de tycker är rätt. Varför är ju intressant att ta reda på . Men tror det blir svårt då, som det verkar i din text ovan, de tror att de har gjort rätt. så att fråga varför de går emot det etablerade tror jag blir en icke fråga i deras ögon. Men ska bli intressant att se vad andra skriver.
    Tack för att du nu har en blogg också!

  4. Många insiktsfulla tankar om samspelet mellan bristande tilltro och respekt för grundläggande samhällsinstitutioner och normuppluckring. I ett längre perspektiv har samhället gått från religiös auktoritetstro via upplysningen till ett postmodernistiskt tänkande där en individ eller grupp övertygad om den egna sanningen har en plikt att ta lagen i egna händer som trumfar ett demokratiskt rättssamhälles lagar. Vår tid måste lösa ideologiers tillkortakommanden och problemet med att ideologier ofta blir en mental spärr mot att tillgodogöra sig nya insikter som verkar strida mot den omhuldade ideologin.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.