Fler bostäder behöver byggas, det tycker alla riksdagspartier. Men i bostadsbristens Sverige är det varken regeringen eller riksdagen som sätter spaden i jorden och bygger billiga lägenheter åt studenter och nyanlända eller vad annat som på ort och ställe efterfrågas. Bostadsbyggandet är kommunernas uppgift. Samtidigt gäller det kommunala självstyret, därav rikspolitikernas dilemma, särskilt i valtider.
Bostadsminister Peter Eriksson tror sig nu ha kommit på knepet för att få kommunerna att bygga mer. Kommunerna ska straffas om de tar för lång tid på sig att behandla ansökningar om bygglov.
”Nu ökar tryckt på kommunerna att hålla handläggningstiderna”, utropade Eriksson i våras när regeringens förslag Reduktion av avgift för lov, förhandsbesked och anmälan (prop här) landade på riksdagens bord.
Det ”ökade trycket” består i att kommunerna ska gå miste om en del av ansökningsavgiften när byggbolagens ärenden inte behandlas fort nog. Problemet är bara att den åtgärden är verkningslös, systemfrämmande och oförenlig med det kommunala självstyret. Så kan man något hårddraget sammanfatta Lagrådets kritik som mynnar ut i örfilen att ”det remitterade förslaget inte är ägnat att läggas till grund för lagstiftning”.
Jag ska här kort redogöra för Lagrådets tre huvudinvändningar.
1) Lagrådet undersöker först om lagförslaget kommer att uppnå sitt syfte. Redan här brister regeringens förslag. Enligt Boverkets rapport (sid 9 ff) som regeringen själv hänvisar till, klarar en stor majoritet av kommunernas byggnadsnämnder att hålla tidsfristerna. Lagrådet konstaterar: ”Vad gäller kommunernas förmåga att leva upp till föreskrivna tidsfrister är bilden betydligt ljusare än den beskrivning som framgår av lagrådsremissen och som regeringen har lagt till grund för bedömningen av behovet av förslagen”. Det är en finkänslig omskrivning för att regeringen på ett vilseledande sätt trixar med statistiken.
Vad gäller den föreslagna ekonomiska sanktionen – avgiftsreduktionen – konstaterar Lagrådet att den piskan får liten effekt när verkligheten ser ut som den gör ute i kommunerna. I det fåtal kommuner som inte klarar att hålla beslutsstiderna beror dröjsmålen varken på ovilja eller felaktiga prioriteringar utan på sådant som ”brist på anställningsbar kompetens inom områden som rör byggfrågor”. Och framför allt är det enligt Lagrådet andra faktorer än långa handläggningstider som försenar nybyggnationen.
Lagrådet svarar alltså nej på frågan om regeringens lagförslag uppnår sitt avsedda syfte. Därmed kunde man tycka att det vore nog ordat om förslagets uselhet, men Lagrådet går vidare i sin granskning:
2) Förslagets ”avgiftsreduktion” är systemfrämmande och borde därför ha övervägts extra noga, vilket inte har skett: ”Den form av ekonomiska sanktioner som nu föreslås är som Riksdagens ombudsmän påtalar ett helt nytt inslag i svensk rätt. Mot denna bakgrund bör enligt Lagrådets mening införandet föregås av mer grundliga principiella överväganden om det lämpliga med sådana sanktioner och när de i så fall bör införas på ett rättsområde”.
3) Enligt regeringen påverkar förslaget inte det kommunala självstyret eftersom det inte omfattar kommunernas rätt att bestämma hur byggnadsnämndernas verksamhet ska finansieras. Tvärtemot vad regeringen påstår menar dock Lagrådet att förslaget begränsar det kommunala självstyret och att det i själva verket rör sig om ”ett principiellt sett betydelsefullt ingrepp i självstyrelsen”. Lagrådets förklaring är att om en byggnadsnämnd överskrider handläggningstider och enligt förslaget straffas med ”avgiftsreduktion” så tvingas kommunen att på annat sätt täcka upp för de uteblivna intäkterna, vilket belastar kommunens övriga verksamhet och ytterst kommuninvånarna.
Grundlagen gör det visserligen möjligt att begränsa kommunernas självstyre (14 kap. 3 § regeringsformen) men i så fall måste en proportionalitetsbedömning först göras. Lagrådet konstaterar lakoniskt: ”Någon sådan proportionalitetsbedömning som föreskrivs i regeringsformen har inte gjorts i remissen”.
Det enda rimliga hade varit att bostadsminister Peter Eriksson med hänvisning till Lagrådets förödande kritik avstått från att gå vidare med propositionen. Med beklagande skulle bostadsministern i stället ha kunnat tala om för riksdagen att dess tillkännagivanden (här och här) med krav på åtgärder för att få fart på bostadsbyggandet inte kan tillgodoses genom hot om avgiftsreduktion. Men det gör alltså inte Eriksson. Bostadsbristen är en för het valfråga och de bostadslösa en för viktig väljargrupp som både regeringspartierna och oppositionen vill locka med löften om att det nu kommer att byggas bostäder som aldrig förr. Detta med följden att lagstiftarna i Sveriges riksdag den 7 juni i stor enighet och i likhet med regeringen förväntas strunta i Lagrådet och godkänna propositionen.
I femte avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet kommer jag att ta upp två lagförslag där regeringen i det ena fallet (kriminalisering av sexköp utomlands) avstod från att gå vidare till riksdagen efter Lagrådets rena avstyrkande. Medan regeringen i det andra fallet (nya möjligheter till uppehållstillstånd för ensamkommande) har valt att i stort sett bortse från Lagrådets sällsynt skarpa yttrande som utmynnar i ”att gränsen här nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.
Återkommer.