Övervägde att möblera om i tablån efter Centerpartiets besked att på tvärs med berörda remissinstanser och Lagrådet rösta ja till regeringens rådbråkade förslag att ge 9 000 ensamkommande unga en ny möjlighet att stanna i landet. Men förmodligen är ni vid det här laget ganska trötta på att höra ännu en variant på hur regeringen behandlar Lagrådets yttranden som något som katten har släpat in i finrummet. Efter M, L och KD:s initiativ att bereda KU möjlighet att yttra sig över propositionen kan det inte heller uteslutas att det under pågående riksdagsbehandling blir aktuellt med en extra remissrunda inklusive nytt yttrande från Lagrådet. Så jag återkommer i det ärendet.

I detta tredje avsnitt av Lagstiftaren och Lagrådet kommer jag som utlovats att avhandla regeringens förslag om att införliva barnkonventionen med svensk lag (prop här).

I sin första regeringsförklaring för denna mandatperiod, i oktober 2014, utlovade statsministern att barnkonventionen skulle bli svensk lag:

Regeringens problem var bara att när betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) gick ut på remiss gjorde en stor majoritet av de juridiskt tunga remissorganen tummen ner. Deras viktigaste invändning var att en inkorporering av konventionen inte garanterade barnen en starkare rättsställning än dittills samt att tillämpningssvårigheter och intressekonflikter kunde förutses som inte lämpar sig för avgöranden i rättslig ordning.

Jag ska inte trötta er med en genomgång av all den kritik som remissorganen radade upp, men vad JO påpekade i sitt remissvar är ganska representativt:

”Argumenten för att göra barnkonventionen till direkt gällande lag framstår dels vara av symbolisk karaktär, vilket i sig kan tyckas vara harmlöst, men det är samtidigt uppenbart att en sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Själv kommenterade jag remissinstansernas kritik här och undrade på vilka sätt barnkonventionen konkret skulle stärka barns rättigheter i Sverige?

Frågan om FN:s barnkonvention ska inkorporeras i svensk rätt är inte ny. Tidigare har konstaterats att konventionens artiklar återspeglas väl i svensk lag och att Sverige inte har något att vinna på en inkorporering. Detta var också länge regeringens och riksdagens linje. Men ett löfte är ett löfte – om än förhastat avgivet i en regeringsförklaring – och regeringen Löfven gick trots de negativa remissinstanserna vidare till Lagrådet med utredningens förslag om att göra barnkonventionen till svensk lag.

Regeringen medger i lagrådsremissen att det redan finns regler i svensk rätt som täcker in barnkonventionen. Som motiv för en inkorporering av konventionen anges nu i stället att dessa regler inte tillämpas på rätt sätt.

Lagrådet rackar obarmhärtigt ner på regeringens motiv och framhåller syrligt att det ”kan betvivlas att lagefterlevnaden blir bättre om det införs ytterligare ett lager av bestämmelser” och att det likaledes ”kan betvivlas att en inkorporering av barnkonventionen skulle vara särskilt väl ägnad att … avhjälpa de brister i tillämpningen som må föreligga”. Också i övrigt visar det sig att Lagrådet delar den förödande kritik som framförs av remissinstanserna i form av tolknings- och tillämpningssvårigheter.

Inget av detta biter på den teflonregering som nu sitter vid makten. Propositionen illustrerar det kända retoriska knepet ”argumenten svaga – höj rösten”. Regeringen hävdar visserligen inte längre att en inkorporering på något som helst konkret sätt stärker barnens ställning i Sverige, men ändå motiveras förslaget med att barn ”utgör en särskilt utsatt och sårbar grupp i behov av ett extra starkt skydd” (prop s. 77).

Propositionen förråder på en punkt att regeringen egentligen själv inser att den är ute på hal is. Sedan konventionen har inkorporerats ska det nämligen tillsättas en utredning för att kartlägga  vilka konsekvenser detta för med sig. Lagrådet sparkar in bollen i öppet mål: ”Det är en bakvänd ordning att först inkorporera konvention och därefter låta en utredning kartlägga hur konventionen behandlas i svensk lagstiftning och rättstillämpning samt analysera konventionsbestämmelsernas innebörd utifrån svenska förhållanden. En sådan utredning borde göras först och läggas till grund för bedömningen om konventionen bör inkorporeras.”

Vad säger då Sveriges riksdag?

Moderaterna och Centerpartiet yrkar avslag i en gemensam motion och föreslår en annan modell där barns rättigheter får ett nytt grundlagsskydd. Sverigedemokraterna yrkar avslag nu men uppmanar regeringen att återkomma i ärendet efter ytterligare utredning. I klartext betyder detta att S, MP, L, KD och V har majoritet för att göra barnkonventionen till svensk rätt. Går allt enligt planen kommer riksdagen den 13 juni att rösta ja, till synes obekymrad om Lagrådets juridiskt blytunga kritik.

Regeringen tycks medveten om problemet men är angelägen om att blanda bort korten. Ikraftträdande ska enligt propositionen inte ske förrän den 1 januari 2020. Innan dess ska lagens tillämpningssvårigheter utbildas bort via informationssatsningar och ”kunskapslyft” samt fortsatt utredande och kartläggning om hur svenska lag och praxis överensstämmer med barnkonventionen. Upp och nervända världen, vagnen före hästen, precis som Lagrådet anmärkte. Men prestigen går före allt annat. Löfven har lovat att barnkonventionen ska bli svensk rätt och nu ska det verkställas!

Ett dörr står dessbättre på glänt. 2020 styrs Sverige i bästa fall av Alliansregeringen som då har möjlighet att blåsa av den här farsen. Återställare kallas sådant på politiskt språk.

I fjärde avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet tar jag mig an regeringens förslag Reduktion av avgift för lov, förhandsbesked och anmälan (prop här). Det låter knastertorrt men dramatiken är stor. Lagrådet avstyrker – bl a med hänvisning till att regeringens inskränkning av det kommunala självstyret strider mot grundlagen.

Återkommer.