För att undvika att vårt förslag leder till orimliga förväntningar på att förändringen ska leda till fler fällande domar bör det framhållas att det inte finns skäl att anta att en samtyckeslagstiftning kommer att leda till några större skillnader när det gäller antalet fällande domar. De bevissvårigheter som finns med dagens lagstiftning kommer nämligen att vara desamma med den reglering som vi föreslår. Åklagaren kommer också, precis som tidigare, att ha den fulla bevisbördan för sitt gärningspåstående. Det kan till och med förhålla sig så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott i samband med att förslagen genomförs. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs. Om så blir fallet samtidigt som antalet uppklarade och lagförda brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att verka som att antalet fällande domar sjunker.

Utredarens kärva budskap tycktes ha gått jämställdhetsminister Åsa Regner helt förbi när hon i söndags på Sergels torg inför tusentals manifesterande kvinnor utlovade just en ny lag med krav på samtycke. Fast nog förstår Åsa Regner att hon med sina fagra löften kommer göra tusentals utsatta kvinnor besvikna?

Det vi nu ser i form av uthängningar vid mediala skampålar – ibland med uppenbara hämndmotiv – är ovärdigt en rättsstat och ett uttryck för att något har gått allvarligt fel i statsbygget. Som reaktion på det tänker regeringen gå vidare med lagstiftning som på förhand har ifrågasatts och till och med dömts ut av expertis på området. Men stopp där, regeringen! Det är minst lika ovärdigt en rättsstat att låtsas ge ökat skydd för kvinnor och samtidigt skygga för åtgärder som gör att kvinnor (och män) finner det meningsfullt att gå till polisen och anmäla övergrepp.