Då har jag varit med om mitt sista öppnande av ett Riksmöte. Så högtidligt att få ropa ja när ens namn läses upp i kammaren. Och gudstjänsten i Storkyrkan med anledning av Riksmötets öppnande var denna gång skönt befriad från blodtryckshöjande vänsterpropaganda. Väl åter i kammaren skötte Hans Majestät Konungen sin plikt galant. Jodå, talman Urban Ahlin var lika imponerande säker som ceremonimästare. Sedan läste landets statsminister upp sin regeringsförklaring, som vanligt kryddad med överbudspolitik. Allt för att mobilisera kompisarna i och utanför riksdagen att ett år framöver valkampanja och knacka dörr så flisorna ryker. Vilka som ska stå för notan? Just det – skattebetalarna.

Själv går jag som sagt in i mitt sista riksdagsår. Det rivstartar med aktuell debatt om ensamkommande flyktingbarn. I min nya position som förstaersättare i Socialförsäkringsutskottet kommer jag såklart att följa debatten på plats i kammaren. Partibroder Johan Forssell talar för mitt partis räkning. Tryggt!

Det är inte här och nu som jag tänker sammanfatta mina intryck och erfarenheter av att tjänstgöra i demokratins högborg. Men jag vill redan nu säga att jag är djupt bedrövad över att i sommar ha mist en partiledare som med kompetens och målmedvetenhet hade kunnat lotsa oss till en borgerlig valseger 2018. Nu gav partiet inte Anna Kinberg Batra den chansen. Inte i det stora vad gäller att styra upp landets politik avseende jobb, skola, integration, och inte heller i det lilla. Mitt parti hade kunnat skriva politisk historia genom att backa upp en partiledare som i högsta grad var kvalificerad att få ta över statsministerämbetet – och som dessutom var kvinna. I stället lät Moderaterna henne bara försvinna. Och kanske ännu värre, rent av obegripligt – partiets nätverkande Moderatkvinnor gjorde absolut ingenting för att hindra denna motbjudande offerslakt när knivarna slipades och avgångskraven höjdes från förbunden.

Mot den här bakgrunden – jag ångrar inte mitt redan i försomras meddelade besked att jag inte kandiderar för omval.