Förra fredagen var allt som vanligt. En öl på väg hem från kontoret, en skaplig tv-kväll varvat med ikappläsning. Det var då helvetet öppnade sig. Än en gång inom loppet av ett år utsattes parisarna för dödliga terrorattacker. Den fulla vidden av attentaten sjönk in i mitt medvetande först morgonen därpå – när klockradion gick igång. Radion och TV:n gick i stereo hela dagen och långt in på lördagskvällen. Från balkongen såg jag hur Hötorgsskraporna antog Trikolorens färger för att hedra terrorns offer. Medkänsla kallas det, och solidaritet. Tårar blinkades bort.
Nästa dag lämnade jag inte bostaden. Inget ovanligt med det. Det händer ofta på söndagar att morgonrocken får vara på ända till kvällens Agenda. Det är en lyx jag unnar mig. Men den här söndagen funderade jag på om jag stannade hemma för att jag var skärrad. Kom fram till att så inte var fallet. Men bara att jag ställde mig frågan och grubblade över svaret visar hur uppskakad jag ändå var.
Så blev det måndag och jag hade en lunch på stan. Passerade Gustav Adolfs torg några minuter i tolv. Flaggorna på torget och utanför UD var halade på halv stång. Återigen kände jag hur tårarna steg, blinkade bort. Prick 12.00 sitter jag i skinnsoffan på lunchhaket och väntar på mitt sällskap, och störs av skrattsalvorna från engelsmännen vid hörnbordet. Ingen tyst minut här inte. På kvällen gick jag på styrelsemöte med min partiförening Maria. Tog tunnelbanan hem. Kände mig modig.
Tisdag i riksdagsveckan är lika med utskottssammanträde. I mitt fall med Konstitutionsutskottet. Och ja, KU hedrade terrorns offer med en tyst minut. En tom gest? Nej, jag håller inte med. Tisdag i riksdagsveckan betyder också sammanträde med den moderata riksdagsgruppen. Gruppens ledare Jessica Polfjärd har initierat programpunkten ”Veckans moderatkompis” och i tisdags var det partibroder Finn Bengtssons tur att äntra talarstolen och … ja nu blir ni nyfikna men mina läppar är som bekant förseglade om vad som yttras på gruppens möten. Därefter var det den moderata konstitutionskommitténs tur att ordna ”tisdagspub” för partikompisarna. Det blev en bra kväll.
Onsdagen inleddes med besök i verkligheten. (Jo, jag var ”vaksam” i trängseln på tunnelbanevagnen). Klockan 09.00 satt KU:s allianskommitté på det bokade caféet i Kistagallerian för att lyssna på feministen och aktivisten Zeliha Dagli. En kvinna med stort mod som i somras gjort sig känd för en vidare krets genom att vittna om ”skuggorna” i förorten som förtrycker och beskär kvinnors livsrum (läs här och här). Vi talade om tonårsdöttrar och vuxna kvinnor som får sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter inskränkta av män – och kvinnor – i hederns namn. Det säger sig självt att som ledamöter i KU med ansvar för inte minst MR-frågorna måste vi lära mer om hur vi effektivast kan och bör agera när vi uppmärksammas på att människors fundamentala rättigheter systematiskt kränks. Senare på eftermiddagen höjer så Säpo hotnivån mot Sverige från 3 till 4.
Min torsdag förflöt som planerat med utskottssammanträde, inläsning och förberedelse på tjänsterummet och så plötsligt kom en flash med budskapet att statsministern skulle hålla presskonferens med anledning av Säpos skärpning av hotnivån dagen innan. Statsministern förutskickade hårdare antiterrorlagar, hans budskap var att Sverige hade varit naivt i synen på extremismen. Men det ordet ville justitie- och integrationsminister Morgan Johansson inte ta i sin mun när han på torsdagskvällen föreläste för en namnkunnig juristkrets i Advokatsamfundets lokaler i samband med årets Midander-Lönnföreläsning. Johansson menade att det finns en risk att man tar till för ingripande reformer om man först dömer ut sig själv för att ha varit naiv. Samtidigt slår polisen till mot en misstänkt terrorist på ett asylboende i Boliden.
Fredag. Det var i går. Redan ifrågasätts Säpos terrorbedömning, kan man ha gjort ett jättelikt misstag? Är jag rädd/lättad? Nej, men minst lika vaksam.
Denna lördag nådens år 2015 bjuder Frankrikes ambassad in stockholmarna till offentlig samling på Gustav Adolfs torg. Om det inte vore för är jag ska delta i ett högnivåseminarium på ABF på temat Min oskuld är inte din heder skulle jag gå dit. Gör det du i stället – och varför inte ta vägen förbi ABF sen?