Inget djupsinnigare än att jag står där i kön på Konsum. In kommer mamma med litet barn i sittvagn. Mamman uppmärksammar killen i kassan på att han har slagit in en liter mjölk för mycket. Mamman slinker in i butiken för att hämta litern och hojtar till killen i kassan att hålla koll på barnet.

Då händer det. I samma sekund som mamman försvinner bort bland hyllorna börjar vi andra i kön att stint stirra på barnet i vagnen, som in sin tur tittar tillbaka på ett gäng gravallvarliga vuxna. Barnets huvud börjar snurra – oroligt, sökande. Barnet genomlider måhända just då ett trauma. Vad är det som har hänt?

Så kommer mamman springande och ler mot sitt barn.

Vi andra ler mot mamman och barnet, och mot varandra! Så där härligt vardagslyckliga över att behövas och få ta ansvar, antar jag att det handlar om.