20 år senare är mitt svar nej

Styv vind från väst. Så stark att det går vita gäss på Riddarfjärden. Estonia-väder, kommenterar det vindpinade paret som promenerar framför mig på “tredjespåretbron”, dvs tarmen som binder ihop min del av Söder med Gamla stan.

Tillhörde länge dem som menade att man borde bärga om inte fartyget så i alla fall så många kroppar som det bara gick att få upp. Men i dag – 20 år senare – blir svaret nej. Det håller inte att låtsas att tiden har stått still.

Saknaden är inte mindre hos de överlevande och drabbade. Åtskilliga är mediereportagen som dessa dagar sköljer över oss och som vittnar om sorgen.Visst har människor gått vidare i livet, förlorade arbetskamrater har ersatts, nya familjer har bildats, barn som förlorade föräldrar har vuxit upp och fått egna barn. Men absolut inget kan förminska tragedin som Estoniakatastrofen innebar.

Men ändå, i afton nådens år 2014 går mina tankar till de två systrar som intensivvårdas sedan deras föräldrar och ytterligare syster utplånats vid gårdagens frontalkollision väster om Karlstad.

För när det kommer till kritan – sorgen och smärtan drabbar varje människa för sig. Tragiken är på ett personligt plan lika stor när en människa rycks bort i en olycka som när många människor omkommer i en katastrof.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.