– Du ser faktiskt slafsig ut, ja, slarvig. Kvinnans omdöme om min klädsel (jeans, tröja, gympaskor) var inte direkt vad jag väntade mig men nu stod vi alltså där ansikte mot ansikte ett 50-tal meter från valstugan på Medborgarplatsen. Jag hade just erbjudit min personvalsfolder. Vad skulle jag säga? Innan jag hade hunnit tänka ut ett svar, min blick stirrade förstenad på hennes pärlhalsband, drämde hon till med: Du är ju ändå moderat!

Jo, jag tackade förstås kvinnan för rådet att skaffa mig en stylist, vilket hon som av en händelse själv råkade vara!

Så kan det gå till när man är arbetare i demokratins tjänst.

En annan upplevelse ett par tre fyra dygn efter startskottet för valaffischeringen här i Stockholm stad är den begynnande utmattningen. Trött så inpå bara kroppen, men det är förstås inget jag skulle erkänna.

I går i Kungsan var det toppen. Jag hoppade upp och ner längs med lyktstolparna med buntband (?) sax och affischer i högsta hugg, ackompanjerad av förbipasserandes glada tillrop och lycka till! (Jo, så var det!)

Och ta mig tusan, i morse när vi i Domarnämnden samlades för alltid lika viktigt sammanträde, upplyste ledamotskollegan Susanne Eberstein (S) att hon hade noterat mina affischer i Kungsträdgården. Hurra dom sitter kvar!!!, tänkte jag. Men nickade lagom avmätt att det var ju trevligt.

I nästa bloggpost är ambitionen att jag något också ska komma in på skiljelinjerna i politiken. Men faktum är – ironiskt nog – att det är knappt jag nu hinner tänka på sådant (hinner inte ens läsa ledarsidor, än mindre se på nyheter i tv) eftersom jag valkampanjar för högtryck. Alla som i tjänsten har varit i Almedalen under politikerveckan förstår vad jag menar, dvs man får inte riktigt perspektiv på politiken just därför att man befinner sig i dess mittpunkt.

Missade till och med att lyssna på mig själv i P1:s Kulturvalet 2014, på temat ”Kund eller medborgare”. Lyssnar i stället nu, gör mig gärna sällskap! Här.