I torsdags efter kammarens votering kände jag mig obekväm. Åter på tjänsterummet knycklade jag ner betänkandet som jag just hade röstat ja till i väskan. Eländet skulle tas med hem för att läsas och begrundas.
Nu har jag läst och begrundat. Fastän att det är valtider och jag själv ställer upp för omval vill jag erkänna att jag skäms för hur jag röstade i kammaren i torsdags. Till mitt försvar kan jag bara säga att jag inte i tid ägnade frågan tillräckligt intresse.
Jag talar om ändringen i djurskyddslagen som innebär att det från och med den 1 april (!) är förbjudet att utföra sexuella handlingar med djur. Det handlar inte om att tillfoga djuret smärta – djurplågeri är sedan länge kriminaliserat under egen brottsbenämning – utan om den sexuella handlingen som sådan.
För att kunna straffa någon för det nu återinförda förbudet mot tidelag ska brottet ha begåtts uppsåtligen. Det betyder att den som av misstag – eller i sömnen – försöker betäcka en ko, ska gå fri. Jo, det visar bara hur absurd denna lagstiftning är.
Inte nog med det. Påföljden är böter eller fängelse i två år. Det innebär att vi ledamöter av Sveriges riksdag tycker att en sexuell handling med ett djur är ett lika allvarligt brott som köp av sexuella tjänster, där straffskalan är densamma. (Bara jag som undrar varför det är knäpptyst från sexköpslagens vänner?)
Lika vansinnigt är det att tidelag nu ska betraktas som ett värre brott än ringa misshandel av människor där påföljden stannar vid böter eller fängelse i 6 månader.
Jag gör en pudel och böjer min nacke för den berättigade kritiken från Aftonbladets Oisín Cantwell, samma tidnings Fredrik Virtanen och Expressens Leif GW Persson. Och, inte minst lärorikt, inlägget av professor Mårten Schultz, läs här.