Så har ännu en nämndeman gjort bort sig och fått lämna sitt uppdrag som domare. Denna gång en sverigedemokrat i Ystads tingsrätt.

Apropå nämndemannainstitutets vara eller icke vara skriver jag i ämnet i det senaste numret av Svensk Juristtidning. Där kommenterar jag visserligen framför allt Straffprocessutredningens rätt hårresande förslag om att införa krav på prövningstillstånd oavsett brottets allvar och stärka åklagarmakten till priset av en försvagad domarroll. Men jag kommer även in på den eviga nämndemannafrågan.

Både Straffprocessutredningen och Nämndemannautredningen landade i att antalet nämndemän ska dras ner, den senare utredningen vill också minska de politiska partiernas inflytande över nomineringsprocesserna. Båda utredningarna redovisar flera goda skäl mot systemet med lekmannadomare, men när det kommer till kritan åberopar man ett antal krystade argument och hänvisar till att nämndemännen ändå är ”ett värdefullt inslag” som bör behållas, om än i reducerad form.

Självklart inser jag att frågan är politiskt känslig – för samtliga riksdagspartier – och före valet förväntar jag mig därför inga tydliga ställningstaganden från justitiedepartementet.