Åter i Svedala sedan i fredags efter ett par dygns hårt konfererande på temat den svenska välfärden och – inte minst viktigt – vilka reformer som krävs inom överskådlig tid för att möta välfärdens utmaningar, påfrestningar om man så vill.

Förutom att konferensen var mycket givande till innehållet kan jag inte neka till att det för mig personligen var kul att bli upptagen i detta exklusiva sällskap av forskare, författare, näringslivsprofiler, framgångsrika företagare, borgerliga idésprutor av skilda schatteringar och så en och annan företrädare för ett ”särintresse”, för att låna jargongen från en viss finansminister. Allt kryddat med en handfull politiker på allianskanten, däribland jag. Vad mötet betyder för den framtida politiken är så klart ingen exakt vetenskap, men resultatet lär märkas i samhällsdebatten vad det lider. Hav tålamod till dess.

En helg utan lördagskampanj är numera ingen riktig helg i mitt liv. Så i lördags strax efter lunch infann jag mig i M-tältet på Medborgarplatsen där vi konkurrerade om uppmärksamheten på Söderandans dag. Själv hann jag nog haffa ett tjogtal söderbor som faktiskt tog sig tid att svara på frågan: Vad är viktigast för dig i stadsdelen där du bor?

Damen vid pass 80 med rullator var arg på biltrafiken i korsningen Åsögatan/Götgatan. Upprörd över biltrafikanters hänsynslöshet var också kvinnan med ett barnbarn klamrandes i vardera armen. I hennes fall gällde det bussfilen på Swedenborgsgatan, där kvinnan menade att bilisterna snyltar sig in och gör det farligt svårt att ta sig över gatan.

Vad göra åt detta, tänker jag. Ringa till ansvariga politikerna i Stadshuset? Eller tala allvar med Jan-Evert Rådhström och andra kolleger i riksdagens Trafikutskott? Något säger mig att det inte är lönt, särskilt som trafiksituationen på Södermalm inte är en fråga för rikspolitiken.

Som politiker med särskild känsla för Södermalm tror jag mer på att få igång en hejdundrande diskussion om vad allt människor har att vinna på att bli mer  solidariska och snälla mot varandra. Då skulle inte bara biltrafikanterna bli mer hänsynsfulla, cyklisterna lugnare, fimparna färre och hundskitarna väck från trottoarerna, vi skulle också spara pengar som i stället kan satsas på den där välfärden som står inför stora utmaningar.

Så flätas den stora världen samman med den lilla, så också i morgon, och dagen därpå, och nästa dag och nästa.

Men nu väntar jag – vi? – spänt på statsministern i Agenda!