I den av allt att döma överdrivna massvaccinationens tragiska spår är S, V, MP och SD överens om att de narkolepsidrabbade barnen ska få ett eget ombud. Vad ett ombud konkret betyder för de drabbade barnen, vilken juridisk kompetens som ska krävas av ombudet och vad det hela kan tänkas kosta är jag i skrivande stund inte helt på det klara med. Det verkar inte KD:s presschef Johan Ingerö vara heller, att döma av Ingerös kommentar i SvD:

– De här frågorna diskuteras, och vi ska naturligtvis hitta en lösning som fungerar bra för alla parter. Men vi förbinder oss inte vid några detaljer i dagsläget, och vi kan inte förhandla via media.

Klokt sagt, men så mycket klokare av uttalandet blir man ju inte.

Själv har jag en annan fundering. Mitt parti flaggar här för att en arbetsgrupp under ledning av socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ska ta fram en ny barnpolitik. En het potatis i sammanhanget är att arbetsgruppen ska överväga att införliva Barnkonventionen i svensk rätt. Något som mina partikompisar i Civilutskottet (som i någon parlamentarisk mening äger frågan) så sent som för en månad sedan inte tyckte var självklart … för att uttrycka det försiktigt.

Nej, jag försöker inte profilera mig som barnpolitiker. Men jag har ändå en synpunkt på området. Min uppmaning till mitt parti och regeringen lyder: Skippa symbolpolitiken och agera i stället som de drabbade barnens ombudsman!

Lägg alltså barnkonventionssnacket åt sidan och se i stället till att de arma krakar som på grund av regeringens och myndigheternas influensahysteri drabbades av narkolepsi, får ekonomisk kompensation inte bara för sitt lidande utan också för uteblivna framtida inkomster. För dessa barn vore det en konkret solidaritetshandling från samhället som kan betyda allt.