Jag missade dagens höjdpunkt i kammaren med statsministern, hade ett annat åtagande inbokat. Dessbättre kan man se frågestunden här i efterhand. Och det tänker jag så klart göra!

Vad jag gjorde i stället? Förmiddagen försvann i ett nafs. Svettades på löpbandet och grejade halvmilen med marginal under 30 minuter, vilket inger hopp om ett skapligt nytt personligt rekord vid den stundande Premiärmilen.

Sedan satt jag vid matbordet och funderade på det här med upplevelse av döden och barnlöshet. Det är temat för Malous champagnelunch i TV4 i morgon där jag medverkar tillsammans med Zinat Pirzadeh (minst lika höggravid som Kronprinsessan kan jag meddela) och Henrik Fexeus.

Nej, jag visste inte heller vem den karln var men nu vet jag, och Fexeus är klart intressant! Hur kul vi var tillsammans får ni kolla själva i morgon efter klockan 10.00 i TV4.

Till avdelningen mer seriösa aktiviteter i veckan hör ett seminarium som jag bevistade härom morgonen. Min partikompis och rumsgranne Elisabeth Björnsdotter Rahm bjöd in till ett seminarium om millenniemålen för kvinnor och barn, med vidhängande utrop: Hur kan de uppnås?

Inte vet jag vilka frågor biståndsminister Gunilla Carlsson fick av TT (se bilden ovan) utanför sammanträdeslokalen Mittpoolen i Östra riksdagshuset där vårt seminarium ägde rum. Men inför oss seminariedeltagare var Carlsson smittande entusiastisk över de framsteg som regeringen gör i det trägna arbetet med att göra livet mer uthärdligt för fattiga kvinnor och barn i vår omvärld.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (yes, en handläggarkollega till mig på M-kansliet under mitten av 90-talet) hymlade inte med att Sveriges regering ofta står ensam på förbättravärldenbarrikaderna. Jag högg på betet och frågade vilka länder Sverige har mest hjälp av i sin strävan att göra livet bättre för kvinnor och barn?

Världsbanken och USA, var biståndsministerns svar, i min mer avskalade tolkning.

Men min största aha-upplevelse var upplysningen att  kvinnor som får lära sig att läsa också ser till att lära sina barn att läsa. Jag minns inte vem av de inbjudna engagerade kvinnorna i panelen (se bilden) från UNICEF, Amnesty, Svenska  Afghanistankommittén, RFSU och UNDP som levererade denna sakupplysning. Själv är jag fortfarande skakad – av en insikt som borde vara självklar även för mig. Men så alltså icke.

Vid samma tillfälle lärde jag mig också att löjligt lättbotade fall av diarréer, malaria och lunginflammation står för över 50 procent av världens barnadödlighet.

Den sista, smått desperata fråga som biståndsminister kastade ur sig innan hon var tvungen att lämna löd: Hur svårt kan det bli???

En mer träffande sammanfattning av världens oförmåga att hjälpa får man leta efter.