För en gång skull har jag svårt att bestämma mig. Ska jag fortsätta att dåsa i soffan med julklappsboken, det skulle jag kunna vara värd efter att ha städat bort spåren efter gårdagens middagsparty, befriat balkongen från köldskadade pelargoner, läst SvD och DN samt i rekordfart (4 km på 20 min) avverkat helgens andra (!) pinopass på löpbandet.

Eller måste jag kommentera – över huvud taget ha en uppfattning om – vad svensk vänsters nya partiledare Johan Sjöstedt tidigare i dag uppehöll sig vid i sitt jungfrutal?

Ja, jo, jag bör nog göra det i alla fall. Om inte annat för att bli kvitt skrivklådan.

Inledningsvis konstaterar jag att Jonas Sjöstedt verkar väldigt medveten om hur viktigt det är att hålla en ostyrig häst i strama tyglar. Det vill säga att redan från början visa vem som bestämmer.

På pricken klockan 14.04, en minut före annonserad tid, tog Sjöstedt ett djupt andetag, konstpausade om man så vill, vände sig till socialistkompisarna i kongresshallen och inledde sitt linjetal som nyvald partiordförande. Halvtimmen innan hade han känslosamt och i raskt tempo utan tillstymmelse till stressigt gloende på klockan tackat av partiets trotjänare Alice Åström, partiets revisorer, kongressens arrangörer och gräsrotsarbetare, Lars Ohly, kongresspresidiet, den avgående partisekreteraren och dito partistyrelsen, med flera med flera.

Sjöstedt har helt klart koll på vad som är viktigt för honom som partiledare. Jag tar fasta på särskilt tre saker i hans kongresstal.

För det första. I EU-avsnittet säger Sjöstedt inte rakt ut – naturligtvis inte – men låter ändå tydligt förstå att förverkligandet av vänsterns EU-politik är beroende av att Sverigedemokraterna är med på vagnen. För bara S och MP räcker inte för att sätta käppar i hjulet för regeringen.

Här ett citat ur Sjöstedts mer EU-kritiska passus: ”En tillräckligt stor minoritet i riksdagen kan kräva ett socialt protokoll i fördraget som slår fast att man inte får ha sämre villkor på arbetet än de som gäller inhemsk arbetskraft. Vi uppmanar socialdemokrater och miljöpartister att förena sig med oss och redan nu göra klart att varje förslag till fördragsändring kommer att blockeras i riksdagen om vi inte får ett socialt protokoll. Vi är beredda att ta striden för arbetsrätten mot regeringen och mot EU.”

För det andra. Sjöstedt drog ner stående ovationer och V-kongressens kraftigast applådåska när han med retorisk briljans deklarerade att Vänsterpartiet inte kan tänka sig en utrikesminister med olja på kavajslaget, till skillnad från regeringen, alltså.

Bättre med revolutionens blod på skjortkragen?

Okej att den moderna världen söker efter miljövänliga energikällor men hittills har i över 100 år oljan varit själva grunden för välståndssamhället och säkrat såväl levebrödet som semesterresan för den industriarbetande delen av befolkningen. Och så kommer det att förbli ett par generationer till. Att förneka detta är helt enkelt inte trovärdigt. Men vilka tjuvknep som helst är tydligen acceptabla om det gäller att svärta ner Alliansregeringen.

För det tredje förstår jag av den nyvalde vänsterledarens retorik att han tänker sätta hårt mot hårt mot Håkan Juholt och Socialdemokraterna. Snart finns det kanske inte så många väljare kvar att knycka från det gamla maktpartiet, men visst, Sjöstedts tuffa stil går säkert hem hos hans egna. Frågan är bara hur kaxig han vill och vågar vara i valrörelsen 2014? Det är frågan som väljarna bör få svar på i hyfsat god tid före nästa val.

Så beslutade V-kongressen att man vill skapa Europas bästa järnväg. Någon däremot? Tja, det skulle väl vara den tjänstledige tågmästaren Lars Ohly som på tvärs med tidigare uttalanden inte alls tänker återgå i SJ-tjänst utan siktar på en fortsatt viktig position i riksdagspolitiken. Inget fel i det, för Ohly tänker inte kandidera i valet 2014. Själv ser jag fram emot att då få mina tågbiljetter klippta av den förre kommunisten och vänsterledaren.