Funderar på debatten som har blossat upp med anledning av Högsta domstolens dom avseende brott vid självförvållat rus.

I förrgår underkände straffrättsveteranerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg HD:s resonemang, som man menade upphöjer berusning till en ursäkt för brott.

Inte alls, invänder två betydligt yngre straffrättsprofessorer i en frän replik. Men ML/SW vidhåller i dagens SvD sin kritik och avslutar syrligt: ”Det är möjligt att HD:s tolkning tillfredsställer den rättsvetenskap som Asp och Ulväng företräder. Men den kommer att sätta myror i huvudet på domstolar, åklagare, advokater och folk i allmänhet.”

För egen del lägger jag mig inte de rättsteoretiska resonemangen. Men det vore bara löjligt att förneka att HD-avgörandet leder till fler rättegångar där den misstänkte i hopp om strafflindring säger sig ha varit så berusad att han ingenting minns. Hur bra är det på en skala?