Femtio minuter på löpbandet gör absolut ingen glad. Men eftersom jag (ännu) inte har gett upp hoppet om att klara höstens sista lopp, Hässelbyloppet, på under en timme har jag i kväll genomlidit eländet. Och visst, nu känns det alla tiders! Har haft en rik dag med givande möten. Först gottade jag mig åt alla kommentarer (428 i bloggande stund) med anledning av att jag i går skrev elakt om Håkan Juholts skuggbudget.

Sedan lunchade jag med en härligt intellektuell snubbe från Svenskt Näringsliv. Tack P för lunchen! Det måste vi göra om!

Så tillbaks till riksdagsrummet för att fräscha upp minnet om läget i Yttrandefrihetskommittén inför eftermiddagsmötet med Tidningsutgivarna. För egen del är jag trogen ställningstagandet här, och konstaterar att det börjar dra ihop sig … inte minst för oss moderater.

Parallellt har sentimentaliteten genomsyrat hela min dag. Första knäcken var budet om Steve Jobs död. TV4:s reporter sammanfattade tragiken: Han dubbelklickade, loggade ut och dog. Det är ord värdiga en gravsten, snurvlade jag.

För att inte tala om hur många tårar som har trillat efter Svenska Akademiens ständige sekreterares besked att Nobelpriset i litteratur går till poeten Tomas Tranströmer.

Uppriktigt, jag har inte läst en dikt av den mannen. Maken har läst desto fler och jag har lovat att bättra mig. Men vad jag i dag rörs mest av är inte erkännandet av Tranströmers diktning, på den punkten visste han säkert själv flera gånger om att han höll måttet och det med råge.

Vad som rör mig djupare i hjärteroten är hans hustrus kärleksfulla samspel (ungefär 00.49 in i klippet) med en älskad make som har förlorat förmågan att … tala.