Under mitt första år i riksdagen har det inte hänt en enda gång att något av ”mina” ansvarsområden i Civilutskottet har fångat någons intresse, allra minst mediernas.

Så händer det! Svenska Dagbladet larmar, Ekot hakar på. Och vad gör jag?

Jag befinner mig med moderatkompisarna i Civilkommittén i Freisburg (okej, kanske inte just på den arenan) för att studera hur man bland annat växlar över befolkningen till att gilla och vilja leva i klimatsmarta hus. (Inlägg kommer inom kort om studiebesöket, som var superintressant). Men mediefokus i Sverige under min drygt dygnslånga bortovaro ligger alltså (nåja) på föräldrar till barn som har bedömts vara försäkringsmässigt riskabla i bemärkelsen riskerar att höja försäkringspremien för försäkringskollektivet på grund av barnens BMI eller ADHD. Allt med följden att försäkringsbolag har nekat föräldrar att teckna vanliga försäkringar för sina barn. JA, UNDER FÖRRA ÅRET, VILL SÄGA.

För vad medierapporteringen tiger om är riksdagens skärpning av försäkringsavtalslagen. Sedan den första juli har barns integritet och ställning stärkts i försäkringssammanhang. Om detta höll jag till och med ett anförande i kammaren (skrolla ner till 11 § anförande 1). Men ack nej, inte ens Kamratposten brydde sig.

Denna gång travade jag inte upp i talarstolen för att slå ner politiska motståndare. Civilutskottet var rörande enigt, och jag ville i ett anfall av lojalitet bara fästa omvärldens uppmärksamhet på att regeringen i och med förstärkningen av barns integritetsskydd i försäkringssammanhang faktiskt gjorde en riktigt bra grej!

Jag har ingenting emot att lagändringar utvärderas. Tvärtom, det åligger oss lagstiftare att se till att så sker! Men … och nu inser jag att man kan bli osams med allianskompisarna, det hjälps inte. För det är rent ut sagt överspänt att ropa efter utvärdering av en lagändring som inte ens har fått värka i tre månader och där mediekritiken helt och hållet bygger på försäkringsfall från förra året, det vill säga innan lagändringen i fråga ens hade trätt i kraft.

Att Civilutskottets ordförande, socialdemokraten Veronica Palm, gör allt vad hon kan för att plocka politiska poäng förvånar väl ingen? Ja, jo, möjligen mig då som i smyg – det erkänns – har nickat gillande till Palms oppositionella stil i utskottet där hon stridslystet har gjort klart att vi i utskottet kan ta egna initiativ utan att först fråga regeringen. Så uppfriskande, har jag tänkt, om inte annat för demokratin …

Just därför blir jag i dag besviken på Palm när hon i Lunchekot (ca 15.25 in i inslaget) kräver att regeringen bums ska initiera en utvärdering av en (drygt två månader gammal) lagändring.

Förutom att Palms krav är verklighetsfrämmande, eller rättare sagt populistiskt, undrar jag förstås vart utskottets ansvar – och makt – tog vägen?