Gissar att Tomas Ramberg var missnöjd med dagens Lördagsintervju. Inte främst på grund av att det sedan hyfsat länge inplanerade intervjuoffret Maud Olofsson i går överrumplade omvärlden – inklusive Ekot – med att annonsera sin avgång som ledare för Centerpartiet.

Den typen av överraskningar tror jag att en proffsutfrågare som Ramberg mest tycker är kul. Mindre smickrande för det politiska skrået skjutjärnsjournalister – dit Ramberg väl har inräknat sig själv sedan åtminstone två decennier – är om strykjärnen, förlåt skjutjärnen, reduceras till ”nyttig idiot”.

För en vackrare och mer rättvisande sammanfattning av Maud Olofssons politiska gärning kan knappast beskrivas än den Olofsson redogjorde för själv – för P1-lyssnarna och Tomas Ramberg.

Hehe.

Har då Olofssons avgångsbesked någon betydelse för det politiska läget i landet? Nej, inte på studs och inte för vad som kommer att stå i höstens budgetproposition, gissar jag. Men på hyfsat snar sikt ser jag ändå en risk, eller hur man väljer att se på saken, för en dominoeffekt som kan träffa både den politiska högern i form av Göran Hägglund och vänsterns Lars Ohly. Jag avstår från att utveckla tankegången, litar på, för att inte säga vet, att ni hajar vad jag menar …

Jag kan säga mycket gott om Maud Olofsson men avkrävs jag att välja något så vinner Olofssons glasklara besked i en partiledardebatt med Göran Persson (ni får leta själva på riksdagens hemsida). Olofsson lovade att aldrig sätta sig – eller för den delen Centerpartiet – i knät på Göran Persson, läs Socialdemokraterna. Det löftet höll hon och det var helt avgörande för Alliansen och dess fortlevnad.

Så när Annie Johansson under Almedalsveckan i fjol tryckte Maud Olofssons bok i min hand tog jag girigt emot den: Ett land av friherrinnor.

Skam till säges har jag ännu inte läst den. Men nu är den öppnad.

Om jag ska tillåta mig att ha en uppfattning – hjälp vad lydig jag låter! – om vem som blir nästa centerdrottning så är min favorit Annie Johansson.

Jepp, hon är 20 år yngre än vad jag är och sådant brukar jag noga föra upp på minussidan. Men som min partibroder Göran Pettersson pedagogiskt har fått även mig att inse  – att vara partiledare för Centern är inte att vara statsministerkandidat.

Sant, kör Annie!