Hela denna Annandag pingst har ledamöterna i Konstitutionsutskottet debatterat årets granskningsbetänkande i kammaren. Sådant imponerar! Annars är det tyst som i graven, kan jag meddela. För själv infann jag mig förstås redan vid 9-tiden här i riksdagshuset. I ett klibbigt och uppvärmt tjänsterum (mycket varmare än under vinterns kallaste dagar) har jag nu äntligen satt punkt på anförandet som jag om en knapp timme ska underhålla konsulterna med hos Geelmuyden.Kiese.
Jag är ombedd att tala på temat Rött eller blått – spelar det någon roll? Det är lättare sagt än gjort.
En förutsättning för att man över huvud taget ska kunna svara på frågan är ju att det existerar ett rött och ett blått politiskt alternativ som man kan ta ställning till. Okej att opinionsinstituten, senast SCB, rapporterar att ”de rödgröna är i kapp”, eller i vart fall nafsar regeringen i hasorna. I verkligheten är det rödgröna laget splittrat. Håkan Juholt har klart och tydligt deklarerat att för Socialdemokraterna gäller ”ensam är stark”. Miljöpartiets nya språkrör har signalerat att man i vissa frågor kan tänka sig att göra upp över blockgränserna, i vart fall utesluter man inte det.
Det finns alltså anledning att känna dubbel osäkerhet – både när det gäller innehållet i den röda politiken och om det över huvud taget kommer att finnas ett rött – rödgrönt – regeringsalternativ att förhålla sig till.
Om jag ändå ska försöka peka ut några skillnader mellan rött och blått i svensk politik har den största skillnaden med regeringsdugligheten att göra. Och med hur väljarna uppfattar skillnaden i regeringsduglighet. Reinfeldt/Borg har under fem år, inberäknat en djup ekonomisk kris i världsekonomin, styrt skutan Sverige med fast och säker hand. Man har gjort precis lagom stora eftergifter till de andra allianspartierna för att kunna fortsätta regera tillsammans utan för mycket gnissel. Ja, såvitt jag kan bedöma. Här står sig oppositionen slätt i jämförelse. Göran Persson var i och för sig också regeringsduglig, men det är fem år sedan han förlorade valet 2006, därefter har S bytt partiledare två gånger.
Håkan Juholt är ett oskrivet blad. Samma gäller för Gustav Fridolin och Åsa Romson. Och Lars Ohly lär knappast sitta kvar när eller om det skulle bli aktuellt med en rödgrön regering. Vad som möjligen också är helt säkert är att Juholt har sagt att han inte kommer att gå till val på gemensamt program med V och MP, vilket å andra sidan innebär att väljarna kommer att uppleva hans regeringsalternativ som svagt, osäkert och hypotetiskt.
Utrikespolitiken är ett annat kapitel. Statsminister Reinfeldt har träffat och blivit bekant med de flesta av världens stora ledarfigurer, inte minst under det lyckade svenska ordförandeskapet i EU. Sedan har det blå laget förstås en oslagbar fördel i form av Carl Bildt, som hela världen känner. Det är ”ganska” unikt för en utrikesminister från ett så litet land.
Juholt har däremot under sin korta partiledartid redan hunnit sprida osäkerhet om sin utrikespolitiska förmåga och därmed sitt partis regeringsduglighet. Jodå, på fredag röstar riksdagsmajoriteten ja – inklusive Socialdemokraterna – till en förlängning av det svenska deltagandet i den FN-sanktionerade militära insatsen i Libyen. Juholts märkliga turer till trots.
Som sagt, vilken politik Socialdemokraterna vill bedriva är till stora delar ännu höljd i dunkel. Det enda som är helt säkert är väl att det inte kommer bud om skattehöjningar? När Mona Sahlin gjorde ett sådant utspel våren 2010 sjönk opinionssiffrorna dramatiskt och förblev låga fram till valet.
Var Juholt slutligen landar i frågan om ett nytt pensionssystem vet ingen så här långt, inte ens han själv. Fast i SvD lovar Juholt att OM han blir statsminister så ska bild och musik tillhöra kärnämnena i gymnasiet. Lugnande.
Bostadspolitiken bråkas det en del om i riksdagen. Medan vi på den borgerliga sidan gläds åt att det nu byggs fler lägenheter än på länge, trots skrotade subventionerna, är återinförda subventioner Socialdemokraternas enda svar på hur bostadsbristen ska lösas. Jepp.
Till sist. När det gäller ledarstilen och kraften i ledarskapet är det nog rätt troligt att det kommer att ske en viss utjämning mellan blått och rött. Juholt må vara bufflig och ängsligt mån om sin prestige, men för väljarna ger han nog ett kraftfullare intryck än vad Mona Sahlin gjorde. Inte minst när det gäller att kväsa oppositionen i det egna partiet. Reinfeldts stora fördel är han kan luta sig mot Borg när det gäller rikets finanser och mot Bildt när det gäller Sveriges röst i världen.
Men största skillnaden mellan rött och blått är regeringsdugligheten. Även om alliansregeringen hittills har förlorat 15-16 huvudvoteringar i kammaren verkar det vara en cementerad uppfattning i väljarkåren att alliansregeringen är skickligast på att sköta landet.
Kvällen avslutar jag förresten med sommarmingel hos Svenskt Näringsliv! Kanske ses vi där?