Avgående Mona Sahlin har äntrat talarstolen. (Ja, vid det här laget har hon förstås hunnit ner). Men hon inledde sitt avskedstal med att avlossa en kanonad välkomsthälsningar, och en massa annat sådant som bara måste sägas i socialdemokratiska stormötessammanhang.

Sahlin förklarar för de 350 ombuden att helgens extrakongress är deras, det är dom som har rätt att rösta ja till valberedningens enda förslag. Sahlins retorik spände över hela det sossepolitiska fältet.

Gräsrötterna uppmanas att gräva ner stridsyxorna och sluta snacka skit (mitt ordval) om varandra. Sahlin vänder sig till sin ännu inte valda efterträdare och talar om för honom att hon har älskat varje minut som partiets ordförande, och hon, Göran och Ingvar finns till hands om Håkan Juholt vill. Det sista var fint sagt, jag blev rörd.

Nej, jag tänker inte bidra med att kasta mer bränsle på debattbrasan om Socialdemokraternas internt ifrågasatta hokuspokusprocess för att vaska fram en ny partiledare. Hur sossarnas valberedning ska jobba i framtiden överlåter jag till partiet att reda ut.

Mer fundersam är jag över den mediala uppståndelsen över att det stora oppositionspartiet ska välja en ny partiordförande. Bevakningen har tappat allt sinne för proportioner (här, här, här, här, här…) Är det bara jag som känner presidentstämningen i luften?

Okej, i någon liten, liten mån har jag väl medverkat till ståhejet själv genom att utgjuta mig över Håkan Juholts förutsättningar att leda det forna arbetarepartiet. Läs gärna här!

Juholts meritlista imponerar föga. Min slutsats landar ändå i att valet 2014 kan bli en stenhård fajt på mållinjen mellan Reinfeldt och S-ledaren. Du kan höra mig utveckla saken i Studio Ett.