Snödjupet har passerat 70 centimeter! Nej, en sådan sak hade rakt inte varit lätt att veta utan den hemdesignade måttstocken som – till en och annan besökares förtret – pryder tomten året om.

Det är plenifri vecka i riksdagen och det betyder att man som folkvald ska passa på att träffa väljarna i valkretsen.

I mitt fall väljarna i Stockholm stad. Fast nu är jag nog ganska duktig på att ta tillvara stunderna som bjuds i T-banan, Konsumkön (senast hos Coop i Arvika, obs inte min valkrets!) hos frissan, i omklädningsrummet (mina väljare skäms inte för sig utan gör sig påminda också när man står i duschen…). Kort sagt, jag lever efter devisen – taktiken, som man så vill – att det är klokt att ”lyssna in” vad väljarna har på hjärtat när och var helst vi möts i vardagen.

Alltså har jag med gott samvete dragit mig tillbaka ett par dagar i Värmlandsskogen. För det fall någon undrar kan intygas (tydligen känner jag ändå ett behov av att ursäkta mig?) att jag kommande dagar har ett tämligen digert pensum i form av artikelskrivande, inläsning och allt annat som inte har hunnits med.

Med detta sagt. Vid den dagliga promenaden till vägkorset där den stora vägen (nåja) susar förbi, konstaterade jag för några timmar sedan att familjens brevlåda har åkt på rejält med däng av snöplogen.

Utan den omkringstödjande snödrivan hade resterna av lådan inte hängt ihop alls.

Det är smällar man får ta i (o)bygden, tänker jag och gör mig redo (tar av en tröja som har satts på för mycket) att vända om.

Under kilometrarna hem lyssnar jag koncentrerat på Ekot. Plötsligt träffar demokratiseringsvågen som sveper över delar av Arabvärlden mig i solarplexus. Vart ska det här sluta? Det återstår att se, som man skriver när man inte har en dj…a aning.

I den bästa av världar finns det inget slut på demokratiseringsprocesser, hinner jag tänka innan jag ligger raklång över marken.

Typiskt, det var bara en pytteliten isfläck som stjälpte hela lasset Abrahamsson.