Med lätta steg klättrade jag ner från sovloftet efter att ha vaknat till morgonens Ekonyhet att regeringens civil- och bostadsminister Stefan Attefall vill slopa den obligatoriska byggfelsförsäkringen.

Tack och bock, där serverades dagens ämne till den moderata civilkommittébloggen som jag har ansvar för att det händer något på denna vecka. (Nytt namn på bloggen är på gång, och ja, jag är mottaglig för tips!)

Riksdagsarbetet i utskott och kammare har ju ännu inte kommit gång. Startskottet går först i morgon klockan 09.00, då börjar årets första partiledardebatt. Gissa om jag kommer att hänga i plenisalen!

Visst är jag nyfiken på vad den stora ledaren har att säga om opinionsläget och oppositionen, livet och magnetismen, men huvudnumret utan konkurrens i morgondagens debatt är den avgående socialdemokratiska partiordföranden Mona Sahlin, följt av Miljöpartiets Maria Wetterstrand som också äntrar kammarens talarstol för sista gången. Ja, i varje fall som språkrör.

Ursäktar mig med att det är en yrkesskada, men medan jag i kväll efter det informativa mötet med den moderata riksdagsgruppen simmade mig yr i bollen i riksdagshusets cirkulära pool kom jag i stämning att tyst för mig själv formulera Mona Sahlins och Maria Wetterstrands avskedsanföranden till den svenska inrikespolitiken.

Båda talen blev ganska bra, och väldigt elaka.

Fredrik Reinfeldts anförande i morgon vågade jag i skvalpet inte ens fantisera om.

Så allvarligt är det att ta ansvar. Eller att dra dig undan det.

Svanesång? Vad det är förklaras här.