Under mellandagarna kommer en stämningsfull Abrahamsson-intervju i tidningen Östran. Därför har jag så här dan före dan poserat i Kalmar stadsbibliotek för en fotograf från ortens oberoende socialistiska tidning. Mig veterligen har Östran gått knackigt ganska länge, för att uttrycka det snällt. Sålunda var det nog mest med lättat hjärta som man i går lät underteckna affären med Gotia Media och därmed gå upp i samma koncern som huvudkonkurrenten och mitt barndoms husorgan Barometern.

Som sagt, jag vaknade i morse hos föräldrarna i Kalmar. Efter att ha sovit av mig om inte ruset så ilskan. För nu sällar jag mig till kollektivet förbannade tågresenärer.

Det enda som i går kom i tid var Taxi Stockholm, som hämtade mig och resväskan utanför bostaden. Framme vid Stockholm Central möts jag av beskedet att tåget kl 10.21 mot Malmö/Köpenhamn är en halvtimme försenat. Spelar roll, tänker jag och tar en kaffe. De 30 minuterna blir en timme och när det så är dags att ta sig ut till perrrongen som tur nog är nr 10 (dvs den i gatuplanet, så man slipper att ta sig ner i underjorden) då tar jag bestämt täten.

Snart är jag och resväskan placerade i jämnhöjd med platsen längs med plattformen där min tågvagn enligt uppgift kommer att stanna. Att det är trångt behöver knappast sägas. Barnvagnar och gamlingar med eller utan rullatorer och julklappar tampas med flåsande jyckar och hånglande ungdomar om utrymmet.

NY TID blinkar det på tavlan, förseningen plussas på med ytterligare en halvtimme. Jaja, det får man ta, tänker jag och börjar forcera folkmassan för att ta mig in i värmen igen. Jag är inte ensam om att ha den tanken, kan jag säga.

Väl inne kommer snart en ny skylt upp med ny tidsangivelse. Aj då, nu börjar det bli bråttom. Ut på perrongen igen. Väl där ropar en röst i högtalaren att tåget mot Malmö/Köpenhamn avgår (om tio minuter) från spår 11.

Va f-n, jag börjar otrevligt knuffa mig fram, nu med resväskan framför mig som en plog. Nu måste det gå undan, spår 11 ligger en rulltrappa ner, och så en trappa upp. Men först måste man passera centralstationshallen, som är fullsmockad med rullatorer, skrikande barnvagnar, dreglande hundar, hånglande ungdomar, julklappar och väntande MÄNNISKOR till förbannelse.

Där på golvet stöter jag på partikamraten och riksdagskollegan Eva Bengtson Skogsberg. Eva är på väg hem till Nybro och ska alltså åka med samma tåg som jag. Vi måste ner till spår 11 säger jag så vänligt jag förmår med ett stelt leende. Nämen, säger Eva, nu står det spår 10 på tavlan igen! Bara att vända på klacken och börja pressa sig fram genom folkhavet mot spår 10.

Jag sitter på min plats och tåget rullar igång. Om än 80 minuter för sent, men vad gör det i det stora hela?

Resan flyter på med få störningar. Solen skiner utanför fönstret och Vintersverige visar upp sig från sin allra julfinaste sida. Jag läser och knaprar SJ:s pepparkakor och är tillfreds med livet i största allmänhet.

Så närmar vi oss Nässjö. Inte bra. Växlarna har frusit, tåget blir stående. Maken sms:ar att avgången till Kalmar är beräknad till 14.20. Avgången från var, frågar jag och börjar bli småstressad eftersom klockan är 14.20 och jag sitter fast i en snödriva.

Från Alvesta, svarar maken ödesmättat.

Tåget kör in på Alvesta station. Ut på perrongen i svinkyla. Villrådiga står vi passagerare där och glor på ett tåg som i och för sig står på samma perrong från vilken anslutande tåg mot Kalmar ska göra, spår 4B. På tavlan står också mycket riktigt att tåget går till Kalmar och tja, jag kliver ombord och hittar en plats.

Det dröjer inte länge förrän en osäkerhet sprider sig, någon har upptäckt att tåget är skyltat ”Helsingborg-Helsingör”.

Ut på den nu ännu kyligare perrongen. Ingen tågpersonal så långt ögat kan se. Tåg kommer och far från olika håll, en del stannar, andra inte, inga järnvägsbommar går ner. Vågar man sig över spåret in i vänthallen, funderar jag som vid det här laget har tappat all känsel i tårna.

Jag sliter med resväskan i snön och får några minuter i värmen innan utropet kommer. Tåg mot Kalmar är på ingång. Ut igen. Det kommer inget tåg. In i vänthallen igen. Vem har skrivit den här filmen?

Vid det här laget börjar jag få något jagat i blicken, konstaterar jag efter att ha analyserat bilden bredvid.

Strax efter klockan fyra är vi ett par hundra personer, känns det som, som äntligen är på väg igen, intryckta i två eller tre, max fyra tågvagnar. Nej, toaletterna är så klart inte i funktion överallt, och de två dörrparen längst bak i tåget går inte att öppna. Med följden att de arma krakar som är inpackade där har ett smärre helvete att ta sig ut om de skulle behöva gå av tåget, eller så…

Jag roar mig med att paralysera en parvel i treårsåldern. Han storknar nästan av skratt när jag spelar upp mitt grimasregister. Som tack bjuder hans söta mamma mig på en skumtomte.

Ett godståg har gått sönder lite längre fram på spåret så vi kan inte köra in på perrongen i Emmaboda, ropar en man dödsföraktande i högtalaranläggningen. Då är klockan 17.15 och jag avskriver planen på att hinna med en julklappsrunda när jag kommer fram. Om jag kommer fram, hör jag mig själv muttra.

Men det gjorde jag. Strax före klockan 19.00 rullade ett förvisso tålamodsprövat men mycket lättat resesällskap in på Kalmar station i går kväll. Fyra timmar för sent förvisso, men framme!