Teven har gått varm i dag. För andra gången hör och ser jag Mona Sahlin framföra sitt sista stora tal som S-partiordförande inför det forna arbetarepartiets förtroenderåd.

Genom åren har jag hört och kommenterat åtskilliga Sahlin-tal. Dagens var det suveränaste. Jag är berörd. Om det är med eller mot min vilja låter jag vara osagt, men det är något i grunden allvarligt sjukt med svensk partipolitik om inte sanningens ord ska kunna uttalas av partiföreträdare förrän loppet är kört och allt är för sent. Inte för att jag i nuläget har en aning om hur, men detta är något jag SOM POLITIKER tänker göra vad jag kan för att ändra på! Det är inget löfte, det är ett hot!

Sahlins svidande kritik mot partiet och bredsidan mot partistyrelsen som tvingade henne att – mot bättre vetande – haka på V och kryptokommunisten Lars Ohly på det rödgröna tåget, är precis sådant klarspråk som potentiella S-väljare hade velat höra före valet. Nu fick väljarna inte göra det eftersom Mona Sahlin – om jag förstår den avgående partiledaren rätt – saknade ett tydligt mandat att leda partiet på det sätt som hon bedömde vara bäst. Visst, detta är något vi alliansvänner har anledning att vara tacksamma för. Fast inte sprider sig lyckan i kroppen av att konstatera det, eller?

Nej, det krävs något mer. Om Socialdemokraternas nästa partiledare är klok tar han eller hon Mona Sahlin på orden, och lägger om partiets politik i den färdriktning som Sahlin stakade ut i dag.

Då, kära vänner, lär svensk borgerlighet få en stentuff match i valrörelsen 2014. Denna måhända skräckinjagande aha-upplevelse är just på pricken vad regeringen Reinfeldt och vi allliansledamöter i riksdagen behöver för att snabbt få snurr på reformtänkandet.

För efter dagens uppskattade avrivning utesluter i vart fall inte jag att Mona Sahlin kommer tillbaka – som partiledare.