Min tidigare kollega Per Gudmundson skriver här mycket upplysande (och avskräckande) om den svenska filmcensurens unkna historia.
Själv landade jag nyss på tjänsterummet efter att ha varit i kammaren och hört de historiska vingslagen fladdra runt öronen när vi lagstiftare avskaffade filmcensuren för vuxna.
Tagen av stundens allvar erinrar jag mig Medborgarrättsrörelsens grundare, den för tidigt bortgångne Gustaf Petréns tänkvärda uttalande på ett nordiskt juristmöte 1981 med anledning av den tidens samhällsdebatt (jo, debatten känns ”ganska” aktuell än i dag):
— I botten på den fråga vi nu diskuterar ligger den människosyn som man har, tror man på den enskilda människans förmåga att kunna klara sig själv eller måste man hjälpa henne med förbud? Vi hade t ex i Sverige debatten om videovåldet. För mig var det naturligt att man borde försöka lära barn att tycka illa om att se när människor slår ihjäl varandra på ett blodigt sätt. Andra tyckte det var bättre att man förbjöd barnen att se bilder av sådant våld. Att det bästa är att förbjuda är alltså en väldigt utbredd uppfattning. – –
Som sagt, vissa knapptryckningar känns klart mer angelägna än andra.