Hur kunde jag misslyckas så kapitalt med mitt anförande i kammaren i eftermiddags? Det är en gåta även för mig. Genom åren har man nött hundratals tv-soffor, deltagit i lika många debattprogram, talat för 14 000 personer i Globen, you name it. Så klarar jag inte att riva av sex minuter jungfrutal i favoritämnet utan att staka mig, tappa bort mig, snubbla på orden, kort sagt: göra bort mig. Vad i kammaren gjorde mig så löjligt nervös?

Alla tomma stolar som jag hade framför mig?

Nej, jag orkar inte ens tänka på att länka till mitt manus som i för sig var lysande.

Tack gode gud för att SVT slutade sända från den allmänpolitiska debatten klockan 16.00, två timmar innan jag äntrade den olycksaliga talarstolen.

Om det inte hade varit för Kristian, Oscar, Unni och och Johan som under kvällens middag fick mig att tänka på roligare saker, hade dagen varit en katastrof.

Men i morgon är det en ny dag och jag går vidare, intalar jag mig själv.
Puh.