Ingen rast ingen ro för det nya arbetarpartiet. Sålunda gick denna lördag startskottet för valrörelsen 2014. Ja, i alla fall för oss Södermalmsmoderater. (Partikamrater som i dag har legat hemma på sofflocket bör ha dåligt samvete!)

Det blåste som sjutton vid lunchtid utanför Skatteskrapan på Götgatan när detta gäng ställde upp sig för fotografering.

Från vänster bakre raden har vi Rebuar, Verner och Bengt.

I frontlinjen en mallig nyvald riksdagsledamot (obs! min inställsamma blinkning till den stora ledaren!) och härliga Stina som aldrig bangar.

Tack till partikompisen Markus som höll i kameran (ja, ni hör så fjäskig jag har blivit…) och därför inte fick vara med på gruppbilden, men Markus ser ni här.

Lördagens Södermalmare verkade förvisso mest intresserade av att fira lönelördag med allt vad det innebär när man har fått dryga tusenlappen mer i månaden att leva livet för. Inte mig emot, jag är likadan. Investerade själv i ett par urtjusiga kandelabrar modell äldre efter första löningen från riksdagen. (Om jag behövde dom? Vilken fråga.)

Men ändå, om mindre än fyra år är det val igen och då är det väl bra om den här regeringen som har fyllt på folks plånböcker får sitta kvar?

Det var ungefär anslaget i mina väljarkontakter där i snålblåsten utanför den forna Skatteskrapan.

Alla höll inte med. Och Söderborna stod inte direkt i kö för att ur min hand rycka åt sig informationsfoldern om hur man blir medlem i Moderatpartiet. Några magsura typer gick också förbi och muttrade om nyval.

Det må så vara. Mitt helhetsintryck efter dagens kampanjarbete är ändå att många kvinnor och män, unga och gamla, infödda och utländska svenskar, tjocka som smala, nyktra och … mindre nyktra, faktiskt gillar alliansregeringen.

Varför skrattade de annars så uppmuntrande när jag påminde om att det bara är ynka fyra år kvar till nästa val?