I Pressbyrån fastnar min blick på en tidskrift med en svalt vacker Maria Wetterstrand som pryder förstasidan. Det smarta numret – Modern psykologi, maj/2010, 68 kr. Frestelsen blir övermäktig.

Det är den politiska journalisten Cecilia Garme som intervjuar. Och det blir mycket prat och skratt, förstår man, om Wetterstrands logiska tänkande och höga IQ. Inte så konstigt kanske med tanke på att tidningen vänder sig till ”dig som tänker”.

Vad som skiljer det här hyllningsporträttet av Miljöpartiets kvinnliga språkrör från många andra artiklar i samma genre, är att den garvade reporten Garme faktiskt lyckas att få fram något nytt, som att Wetterstrand ”försöker hålla sig borta” från debatter där hon blir för känslomässigt engagerad.

Säg, säg, säg…???

– Till exempel skolpolitiken… Att vissa skolor har idéer om att om barn inte uppför sig som man tycker att de ska, så ska man stänga in dem i ett rum och låta dem sitta där även om de gråter och skriker…och dessutom kommer detta från auktoriteter i skolan som är där för att stötta och hjälpa eleverna! Jag kan knappt prata om detta i en debatt för att jag blir så känslomässigt engagerad.

Wetterstrand hämtar andan, och blir sitt vanliga jag, upplyser Garme, och går vidare till nästa fråga.

Men vänta nu. Hur kom det sig att den annars så logiska och rationella Maria Wetterstrand trots hennes uttalade ovilja att debattera skolpolitik ändå gjorde just det i SVT Agenda härom söndagen?

Enda sättet att få ihop den ekvationen är att Miljöpartiet och Maria Wetterstrand – ja, hela det rödgröna regeringsalternativet – är mer desperata inför valet än vad ens jag kunde föreställa mig.