Vi kvinnor som inte själva är mödrar, vad känner vi på Mors dag? Den tanken väckte mig i morse när jag lagom till God morgon, världen! slog upp mina ljusblå.

Jag hann inte mer än hälla upp filen förrän min älskade bästa vän ringde. Efter tre års lidande, de sista veckorna ohyggligt, hade hennes mamma somnat in bara minuterna före midnatt. Vi kunde inte ha gett henne en bättre Morsdags-present snyftade min älskade bästa vän.

Frukostfilen växte i munnen…jag sa ingenting. Efter en stund konstaterade vi att är det någon dag som mammor ska dö på så är det nog ändå på Mors dag.

Som sagt. Vi som inte är firade mammor, vad har vi gjort i dag? Själv tog jag en tur till blomsterhandlaren och köpte mig ett par dalior för plantering på balkongen. Det ligger ingen sorg i det, bara ett konstaterande. Men möjligen blir man aningen mer blödig med åren, det är sant.

Vid busshållplatsen intill den prunkande blomsterhandlarens trottoar väntade en ståtlig äldre kvinna på bussen. Hon hade dagen till ära (?) en sällsynt vacker sommarhatt. Nyfiken på reaktionen sökte jag hennes blick, smilade och sa:

– Vilken snygg hatt! Hon blev inte alls överrumplad, utan kontrade leende:

– Du är fin du också!

På uteserveringarna längs med vägen satt mammor i solen med spralliga barn tillsammans med en och annan stolt pappa – och mamma – mumsandes köttbullar med potatismos, pizza eller hamburgare.

Hemma med daliorna MMS:ar jag dem till min Mor.