Presstödsnämndens utbetalning av tidningsstöd får inte styras av om nämnden gillar eller ogillar innehållet i publikationen. Nationaldemokraternas tidning uppfyller de formella kraven på presstöd och därför har nämnden beslutat om stöd på drygt två miljoner kronor. Detta med följden att Fokus chefredaktör Martin Ahlquist lämnar sin plats eftersom han "för egen del", som han skriver på DN Debatt, "inte kan medverka till att skattepengar finansierar rasism". Underförstått: det kan nämndens övriga ledamöter göra.

Och misstanken infinner sig att Ahlquists ädla motiv kanske mer handlar om att
vilja få positiv uppmärksamhet för sig själv och för sin utmärkta tidning Fokus? Varför accepterade han annars att bli invald i Presstödsnämnden när han inte var beredd att acceptera nämndens regler?

Den tanken for i alla fall genom mitt huvud när jag hörde Ahlquists indignationsnummer i P1.

Det redaktionella innehållet i Nationaldemokraternas blaska är förmodligen rena smörjan (jag har inte läst den och känner ingen lust att göra det heller). Om innehållet går över gränsen för rashat och hets mot folkgrupp ska JK väcka åtal mot ansvarige utgivaren. I annat fall skyddas tidningen av grundlagen, hur kränkande och vämjeligt innehållet än kan vara.

Staten ska hålla sina fingrar borta och får inte ens bestraffa tidningen genom uteblivet presstöd. Det är den konkreta innebörden av den tryck- och yttrandefrihet som började införas redan på 1700-talet och som är en av de få saker som vårt land vid en internationell jämförelse med rätta kan vara stolt över.

Just därför blir jag aningen bekymrad när jag läser en intervju med justitieministern, med anledning av den senaste Lars Vilks-affären (TT 10/3): "... om man ska ha yttrandefrihet så krävs dialog med olika grupper och också respekt för olika värderingar och synpunkter som gör att människor inte i onödan känner sig kränkta."

Det kan verka sympatiskt att justitieministern värnar om grupper i samhället som känner sig trampade på genom respektlösa och hånfulla angrepp i medierna. Men vad betyder hennes uttalanden egentligen?

Jo, uppenbarligen att yttrandefriheten är bra så länge det inte kostar något att slå vakt om den. Och att den kan avskaffas ifall den missbrukas? Detta sätt att villkora tryck- och yttrandefriheten är naturligtvis fullkomligt främmande för svensk rättstradition. Vi får innerligt hoppas att ministern har blivit felciterad!