I måndags besökte Expressens självutnämnda rättegångsexpert Britta Svensson manifestationen mot våld i Landskrona. I dagens tidning välsignar hon läsarna med sina intryck. Svensson skriver: ”Ensammast på jorden måste vara den unge man som i dag begärs häktad i Lunds tingsrätt för mord på Inger.”

I förmiddags häktade så Lunds tingsrätt den unge mannen på sannolika skäl misstänkt för grov misshandel och grovt vållande till annans död, samt för misshandel av den 78-åriga kvinnans make. De båda makarna skulle ha firat guldbröllop senare i år, nu väntar i stället begravningsbestyr för den överlevande med familj.

Det är alldeles naturligt att folk upprörs över dödligt och till synes meningslöst våld. Det är bra att människor i Landskrona och på andra orter manifesterar mot våldet. Men lika viktigt är det att hålla fast vid en av rättsstatens heligaste principer, nämligen att ingen ska betraktas som skyldig förrän domstolen har sagt sitt. Särskilt gäller det när, som i detta fallet, den misstänkte nekar till brottet. Därför är det djupt bedrövligt att den misstänktes identitet redan har avslöjats nätet.

Fram tills att åtal ska vara väckt den 20 april rullar brottsutredningen på. Innan dess finns det ingen anledning att spekulera ytterligare i vare sig skuldfrågan, vem som känner sig mest ensammast i världen eller den misstänktes psykiska status. Låt mig i det vänteläge som nu har uppstått ändå beskriva ett självupplevt fall där ett simpelt gruff lätt hade kunnat utvecklats till något betydligt allvarligare.

En vintermorgon för några år sedan var jag på väg till jobbet. Jag pulsar Brännkyrkagatan fram. I brist på skottade trottoarer går jag mitt i vägen. Det gör också mannen framför mig. Kruxet är bara att bilen som kör mellan oss vill förbi och tutar. Men i stället för att mannen framför tar ett steg åt sidan upp i snödrivan, ryter han ilsket och dunkar obehärskat sin portfölj i motorhuven. Med följden att den tydligen lika morgonsura bilisten sliter upp dörren, hoppar ur bilen, bröstar sig och hytter med näven. Själv såg jag ut som en fågelholk i ansiktet. För tänk så snabbt och oförmodat en situation kan övergå till att bli verkligt hotfull.

I Landskronafallet ska den misstänkte efter misshandeln ha smitit från platsen. Det gjorde inte mannen som 2003 körde bil rakt in bland flanörerna på Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm, allt med den katastrofala följden att en kvinna dog. När polisen grep mannen vid bilen gjorde han inga som helst försök att smita utan ursäktade sig med att någon med fjärrkontroll hade styrt hans bil.

En så uppenbart galen gärningsman är naturligtvis inte fullt ansvarig för sina handlingar, vilket ingalunda bör hindra att han frihetsberövas under lång tid till skydd för sig själv och andra. På denna punkt lämnar dagens lagstiftning fortfarande en del övrigt att önska. Alltjämt inträffar att psykiskt sjuka mördare och pedofiler efter kort tids tvångsvård skrivs ut och begår nya våldsbrott igen.

På en buss i Växjö skrämde exempelvis häromdagen en kvinna sina medpassagerare genom att vifta med en blodig kniv och berätta att hon just hade dödat två män. I dag häktades hon skäligen misstänkt för morden. Jo, kvinnan har tidigare tvångsvårdats för psykiska besvär.

Hur det gick på Brännkyrkagatan? Männen lugnade som tur var ned sig. Annars vet ingen hur det intermezzot hade slutat. Förutom att jag hade tvingats ställa upp som vittne i rätten.