Expressens Ann-Charlotte Marteus skriver i dag om Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Hon tycker att det borde läggas ner. Ja, i vart fall den avdelning av departementet som har med integrationspolitiken att göra. Jämställdhetsdelen ska tydligen i nåder få finnas kvar.

Jag tycker inte om den mästrande tonen i Martues inlägg. Ändå måste jag medge att hon har en poäng. För att komma till rätta med vårt lands misslyckade integrering av icke-svenskar (ja, även av vissa svenskar, faktiskt) krävs insatser på bred front, tvärs över departements- och myndighetsgränser.

Faktiskt tänkte jag själv i Marteus banor när jag häromkvällen slet med förberedelserna inför anförandet jag höll i samband med departementets inspirationsdag i onsdags. Men jag backade. För hur mycket inspiration till nya stordåd skulle jag ha bidragit med genom att tala om för statsrådet Nyamko Sabuni, ministerns politiska ledning och dess tjänstemän att deras departementet helst inte borde finnas?

Fullt så hjärtlös är  inte ens jag. Och det har ingenting alls att göra med att jag för en gångs skull tog en handfull tusenlappar i betalt för mitt framträdande.  Okej att man som skattebetalare finansierar regeringskansliets verksamhet, eller brist på verksamhet, men som medborgare ska man väl inte också jobba gratis åt regeringen?

Nej, det ska man absolut inte. Men förmodligen provocerade jag Nyamko Sabuni, hennes stab och departementets tjänstemän på ett förhoppningsvis konstruktivt sätt även om jag inte gick så långt att jag ifrågasatte deras existensberättigande.

I kväll tänker jag dock på andra saker. Bland annat på hur min psykolog till granne kommer att reagera när jag om en stund ringer på hennes dörr och flott erbjuder henne att ta över mitt vackra men snart överblommade fång dyra NK-tulpaner. Kommer hon att tycka att jag är fräck, ofin och allmänt ohyfsad? Ja, rent av överklassig.

Hon har säkert redan kläm på att jag anlitar Hemfrid, med allt vad det innebär i form av fördomar om att rikingar utnyttjar kvinnor av utländsk härkomst. (Strunt samma att jag har varit arbetslös sedan i september i fjol och att Anna som städar hos mig är svensk, och anarkafeminist).

En gammal historia fladdrar förbi. Jag syftar på mannen som konstaterade att jo, han skulle nog behöva låna grannens stekpannan. Sedan började han fundera på vad grannen skulle säga när han stod där i dörröppningen och ödmjukade sig. Han kände sig alltmer besvärad över den hypotetiska situationen och det hela slutade med att han ringde på grannens dörr, grannen öppnar, tittar nyfiket frågade på mannen och får slängt i ansiktet: Jag skiter väl i din djävla stekpanna!

Som sagt, jag har inte för vana att ringa på hos min granne, i synnerhet inte kvällstid. Men om allt går vägen sitter jag i morgon förmiddag på planet mot Aruba, och gissa om det skulle smärta ett småländskt hjärta att bara trycka ner blomsterkvasten i soppåsen.