Jag har tillbringat ett knappt dygn i min barndomsstad Kalmar. I går var jag inbjuden att tala för ett 20-tal nyfikna gymnasielärare och deras rektor. De ville veta om jag (som Kalmarflicka?) hade något att berätta av värde från opinionsbildarlivet som kunde berika deras möten med unga människor.

Säg det. Men stort tack till Barometerns politiske chefredaktör Per Dahl som här har fångat kvällen väl.

På hemresan förklarade tågvärdinnan som vore det den självklaraste sak i världen att vagn två – med min förstaklassplats och internetuppkoppling – inte var med tåget.

I kompensation fick jag och övriga drabbade resenärer två tröstkuponger värda 50 kronor styck tryckta i handen, följt av uppmaningen: Ni får ”hoppa omkring”.

Det var inte utan att jag… hatade … SJ… när jag klev på tåget klockan 12.34 i Alvesta. Jo, tåghelvetet gick i tid, och vi hann inte mer än att rulla ut från stationen förrän jag erbjöds en plats, i första klass, med internetuppkoppling.

Borde man vara tacksam för det?