Det är förmodligen kontrasten mellan ett tropiskt Almedalen 2009 och köldhålet jag befinner mig i nu som styr tanken. Men en av årets mer svårslagna upplevelse är mina åtta timmars erfarenhet av en elektronisk fotboja monterad runt vristen i ett ljuvligt Visby under årets Almedalsvecka.
Klockan 12.00 står jag alltså på Donner plats fotbojad av Kriminalvårdens fotbojsspecialist. Det är en synlig men trots allt ganska diskret sak som sitter runt foten. Under förmiddagen har jag deltagit i fångvårdsmyndighetens seminarium och som avrundning anmält mig som frivillig att bära boja fram till kvällens mingel med Kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén. Först då lovas jag att bli befriad och få min registrerade rundvandring avslöjad på dataskärm.
Blickarna från de tre poliserna i Visby hamn är oslagbara. Först stirrar de så där lagom okänsligt nyfiket som man gör på folk man känner igen, och som man uppenbart också tror är blinda.
Sedan stelnar konstaplarnas ljusblå blickar vid min vrist, där bojan sitter på ett bart ben i den dallrande värmen. Jag hade varit beredd att betala en bra slant för deras kommentarer.
Jag traskar vidare. Varje steg registeras som sagt av en dator. Jag för anteckningar för att i efterhand kunna kontrollera att den där datorn korrekt har lagrat den i grunden rätt känsliga informationen om mina steg.
Klockan 13.00-15.00 befinner jag mig i Visbys kongresscentrum. Den liberala tankesmedjan Fores håller storföreläsning om upphovsätt och olaglig nedladdning. På podiet sitter Hans Pandeya och säger att han ska göra piraternas rofferi lagligt. Hans uttalanden förvånar inte bara mig utan stora delar av auditoriet höjer på ögonbrynen.
Ute på gatan igen. Klockan 15.30 passerar jag Skeppsbron, 17.00 besöker jag Åhléns vid Österport. Jag börjar så smått tröttna på bojan. Inte för att den egentligen stör mig fysiskt på något vis, den skaver inte ens, men mentalt börjar det bli ansträngt. På något mystiskt sätt har jag fått svårt att andas, känner mig kvävd. Och folk glor. En kille undrar rent av varför jag har stegräknaren runt foten…Andra tisslar om rattfylla. Nojan växer, liksom den obehagliga känslan av att vara – fångad.
Så är äntligen klockan halvåtta. Det är dags att klippa bojans band. Mina steg redovisas (avslöjas) på en stortavla i en prunkande rosenträdgård. Kriminalvårdens folk är mäkta imponerade över att jag har gått så rätlinjigt. Som en man, säger någon.
Men vänta, vad händer nu? Vid sextiden verkar mina fötter ha fått fnatt, de går ömsom i cirklar, ömsom irrar de hit och dit.
Hm. Klockan 18? Jamen, det var ju tiden för Primes dagliga rosévinsmingel! Och plötsligt upplevde jag alltså inte fotbojan som ett fängelse. Något säger det.