Jag lyckades nog haspla ur mig det mesta som jag hade matat in, både vad det gällde regeringens självförvållade socialförsäkringstrubbel, och Socialdemokraternas maximalt uppskruvade tonläge med anledning av det. Plus inflika att gårdagens SCB-mätning av partisympatierna är en synnerligen välkommen blåslampa i baken på allianspartierna.
Resumén av regeringens och allrahelst statsministerns halvår som ordförande i EU blev däremot rumphuggen, så den utvecklar jag här. Jag tycker alltså att Fredrik Reinfeldt har klara sig galant, en bedömning som också delas av internationell press. Men inte av DN.
På pluskontot står Lissabonfördraget, som nu är i kraft tack vare att Reinfeldt fick den EU-skeptiske tjeckiske presidenten Klaus att slutligen ge med sig. Den fingertoppskänsla som Reinfeldt visade i det fallet uppskattades verkligen i EU-kretsen, även om bragden hemma hos oss har kommit lite i skymundan.
Den förväntade jättestriden om vilka som skulle utses till permanent rådspresident respektive hög utrikesrepresentant lyckades det svenska ordförandeskapet skickligt lösa till de flestas belåtenhet.
Det komplicerade arbetet med att få till stånd ett EU-gemensamt finansiellt övervakningssystem för att hindra nya bankkriser rodde finansminister Anders Borg i land trots stora motsättningar, och fick en hel del erkännande för det.
Stockholmsprogrammet antogs under det svenska ordförandeskapshalvåret. Jag har inte koll på alla detaljerna ännu, det ska medges. Men en gemensam flyktingpolitik finns med, något som EU länge har lidit brist på.
Någon jättesorg behöver Reinfeldt heller inte känna över att det blev Storbritannien och Frankrike som löste knutarna kring hur mycket EU-länderna ska betala till de fattiga länderna för att de snabbt ska börja arbeta mot klimathotet.
Det enda riktiga bakslaget för Sverige var att man inte lyckades få tillräcklig majoritet för ett gemensamt system för vårdgaranti. Socialminister Göran Hägglund satsade hårt på detta, men Spanien och ett antal andra länder var rädda för att det skulle bli för dyrt. Ändå finns principen inskriven i fördraget och har bekräftats av EU-domstolen.
Därmed har jag också avverkat min sista nyhetspanel i SVT med Stig Malm och Göran Hägg. Min tredjeplacering i provvalet (jo, den överraskade även mig) diskvalificerar mig inte omedelbums från tv-soffan. Stig och Göran har framgångsrikt lobbat för att jag skulle få sitta med till dess att nomineringsstämman i mitten av februari har spikat namnen på valsedlarna. Men nu gick det så strålande bra att jag nog redan nu kan räkna med en plats i riksdagen och då var det lika bra att hoppa av, resonerade jag mig fram till. Detta särskilt som jag är ”ganska” övertygad om att Hägg och Malm skulle håna mig rejält och anklaga mig för att ha blivit Reinfeldtskramare bara jag råkade yppa minsta lilla snällhet om regeringen. Det nöjet vill jag inte bjuda dem på.
Allt roligt har ett slut, och annat roligt tar vid. Och gubbarna i soffan kommer att klara sig galant utan mig.TV-tittarna likaså, även om en och annan nog kommer att sakna mig.
På tal om TV-tittare. En dag som denna ger jag gärna igen på den elaka tant som ringde för ett par år sedan bara för att tala om att varje fredagsmorgon som hon och väninnan såg mig i rutan höll de på att skratta ihjäl sig, åt mina ögonbryn. Aptant!
Nu var det sagt.