Mitt i livet hos S:ta Katharinastiftelsen

Vad innebär det att vara kvinna mitt i livet? Den frågan har jag funderat på både en och två gånger sedan S:ta Katharinastiftelsens direktor Madeleine Åhlstedt i våras bjöd in mig till ett lunchsamtal, som ägde rum i dag. Behöver jag säga att det var fullsatt?


Skulle det bara vara fråga om matematik och statistik hade ju svaret varit enkelt. I dagens läge är “mitt i livet” detsamma som att vara 42 år, enligt SCB:s statistik om den aktuella medellivslängden för män och kvinnor. Själv är jag något äldre…

SCB:s torra fakta säger naturligtvis ingenting om vad det innebär att vara mitt i livet. Fråga mina föräldrar som vid 70 fyllda kuskar runt i Europa i husbil och känner sig om inte som mitt i livet, så helt pånyttfödda!

I min föreställningsvärld handlar mitt-i-livet-känslan framför allt om känslan av att just leva här och nu fullt ut. Den känslan är inte förknippad med en viss ålder, utan delas även av folk som kan se tillbaka på ett myller av händelser och erfarenheter samtidigt som man framför sig ser ett oöverskådligt antal möjligheter.

Att vara ung är – som alla vet – igen garanti för att man ser ljust på framtiden. Tvärtom, aldrig har väl unga människor så mycket framtid bakom sig som när de fyller 15? Det var ingen slump att jag som 18-åring bodde i en T-shirt med trycket: Kafka hade inte heller så roligt.


Å andra sidan är jag alltså övertygad om att man kan behålla en känsla av att stå mitt i livet även hyfsat långt upp i åldern. Är man bara frisk och någorlunda tillfreds med tillvaron så tycker rätt många 50+are att de har det mesta och kanske också det bästa i livet ogjort.

För att så gå in på mig själv. Någon gång i somras vände det, eller snarare hände det. Från att under hela mitt vuxna arbetsliv (privatlivet undantas då det alltid har varit perfekt) ha gått omkring och väntat på att det riktiga, viktiga arbetslivet ska börja, byttes plötsligt mitt perspektiv.

Vändpunkten kom i samma stund (i samma isande minut, för att citera Johannes Edfeldt) som jag bestämde mig för att släppa taget och säga upp mig från SvD.

Min mitt-i-livet-känsla föddes i skarven. I skarven som jag nu befinner mig i och som bland annat innebär att jag för första gången på länge inte behöver ha kontroll över nyhetsflödet. Inte behöver ha en åsikt om allting, inte omedelbums behöver sätta mig in i saker och ting, utan lugnt kan ta mer tid på mig.

Visst, detta ljuva tillstånd är nu. Efter valet 2010 kommer nya krav. Skulle jag bli invald i riksdagen börjar en ny karriär, med allt vad den innebär. Kommer jag inte in i riksdagen – då får jag allt skaffa mig ett jobb.


Nej, mer mitt i livet hade jag nog inte kunnat kasta ut mig i.