Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Jag röstar ja till datalagringsdirektivet – allt annat är populism

2011-03-15, tisdag, kl. 00:04| Kommentering avstängd

Jag är ingen vän av trafikdatalagringsdirektivet, det vet alla som känner mig. Och det blir ingen högtidsstund för den personliga integriteten när majoriteten av oss riksdagsledamöter nu på onsdag kommer att rösta för den lagstiftning som genomför direktivet i den svenska rättsordningen och som därmed lägger på teleoperatörerna att lagra känsliga uppgifter om hur, var och när medborgarna kommunicerar med varandra.

Men det är fel och intellektuellt ohederligt att som Piratpartiets Anna Troberg gör sätta likhetstecken mellan FRA-lagen och den lagstiftning som baseras på det aktuella EU-direktivet. För till skillnad från FRA-lagen är detta ingen lagstiftning som alliansregeringen har satsat sin prestige på att driva igenom.

Tvärtom har regeringen gjort vad den har kunnat för att lindra skadeverkningarna av direktivet (ursprungligen kallat Thomas Bodströms baby). Men som medlemmar av den europeiska unionen har vi inget val. Hela EU-samarbetet vilar på att medlemsstaterna respekterar gemensamt fattade beslut och i sin lagstiftning lojalt implementerar också de beslut man inte gillar.

En annan sak är att man kan och bör jobba för att ändra dåliga beslut. Det tänker jag i detta fall också göra. En översyn av EU-direktivet om trafikdatalagring bör inledas redan nu.

Viktigast av allt i politiken är dock att ha sinne för proportioner. Därför är jag kritisk mot regeringen när den nu föreslår att teleoperatörerna ska spara den datalagrade informationen i bara sex månader, när direktivet ger möjlighet att lagra i upp till två år. Detta luktar populism lång väg, man anar en from förhoppning att de som är arga på direktivet ska bli något mindre arga om den känsliga informationen lagras så kort tid som möjligt.

Fel tänkt, säger jag. Integritetsskadan är redan skedd genom att lagring över huvud taget tillåts. Från den synpunkten har det bara marginell betydelse hur lång lagringstiden är. Däremot blir de positiva effekterna som onekligen finns för polisen brottsförebyggande och brottsbekämpande arbete oerhört mycket större om informationen finns tillgänglig i två år i stället för bara sex månader. Proportionalitetstänkandet borde alltså i detta fall ha lett till ett beslut om den längre lagringstiden, trots att det – på marginalen – skulle ha lett till ett sämre integritetsskydd.

Med en suck tvingas jag därför konstatera att politiska beslut även på högsta nivå kan präglas av för lite rationalism och för mycket av oförnuftig inställsamhet.

Hjälp, vad mycket det finns för mig att göra som politiker!

Email

Kommentarer

Comments are closed.

  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS