På det nya årets tredje dag skriver åklagare Hanna Cardell i SvD att det saknas ”anledning till oro”. Domen på två och ett halvt års fängelse mot Jean-Claude Arnault är inte exceptionell, understryker Cardell. Bara ”en dom i raden av alla domar där svenska domstolar vägt bevisningen utifrån de utgångspunkter som under lång tid arbetats fram av den svenska rättsapparaten och som vi har all anledning att vara stolta över”. Dagen därpå var Hanna Cardell inbjuden till Studio Ett där hon upprepade sin ståndpunkt att domen inte var konstig alls: ”Våldtäktsdomen mot Arnault följer bara praxis”.

Jag hade inte tänkt orda mer om Arnaultfallet innan Högsta domstolen beslutar om man beviljar prövningstillstånd eller inte. Men så i morse vaknade jag i vargtimmen, plågad av de många tvärsäkra röster som vitt och brett slagit fast att brottmålet mot den 72-årige, tidigare ostraffade så kallade kulturprofilen, är ett korrekt dömt rutinärende som det inte finns något som helst att anmärka mot.

Uppenbarligen är det något som skaver i mitt rättsmedvetande. Jag känner inte Arnault, har aldrig träffat honom, men jag har läst tingsrätts- och hovrättsdomarna, är själv jurist och ändå har jag svårt att begripa hur domstolarna med instämmande av Hanna Cardell med flera kan mena att ett långt fängelsestraff var det enda möjliga. Förmodligen talar vi om olika saker. Låt mig förklara hur jag tror det hänger ihop.

Hanna Cardell ägnar hela sin artikel (repris här) åt bevisprövningen i målet och kommer fram till att bevisningen var tillräcklig mot bakgrund av den praxis som föreligger på området. Det resonemanget har jag inga problem med. Som jag tidigare konstaterat (här och här) är målsägandens berättelse både rimlig och trovärdig. Arnaults brott är alltså bevisat och domstolarna gjorde rätt när de utgick från att händelseförloppet har varit i stort sett så som målsäganden har berättat i tingsrätten och hovrätten.

Men att konstatera att en brottslig gärning är bevisad är bara första ledet i ett brottmål. Därefter ska domstolen ta ställning till brottets straffvärde. När det gäller våldtäkt innehåller Brottsbalken en mycket vid straffskala, som börjar vid 14 dagars fängelse och sträcker sig ända upp till fängelse i tio år. Hur strängt straffet blir beror alltså på brottets straffvärde, dvs hur allvarligt det finns anledning att se på våldtäkten i det enskilda fallet. Men om detta andra led i domstolarnas bedömning finns knappt något resonemang alls i domarna. Som styrd av en högre osynlig makt klämmer hovrätten utan närmare förklaring till med två och ett halvt års fängelse. I likhet med Hanna Cardell talar domstolarna bara om bevisningen. Man låtsas inte om att det hade varit möjligt att bedöma Arnaults brott som mindre allvarligt, med följden att ett par månaders fängelse hade varit tillräckligt för hans del.

För i själva verket finns det rätt mycket som talar för att de två våldtäkter som Arnault begått mot den målsägande kvinnan juridiskt sett är av den mindre allvarliga graden. Jag har utvecklat den saken i tidigare inlägg (se länkarna ovan) och ska inte upprepa mig. Här nöjer jag mig med att erinra om att vid den första våldtäkten, som domstolarna bedömde vara värd två års fängelse, tog målsäganden själv initiativ till samlag och det straffbara momentet i sexakten (30-60 sekunders ofrivilligt oralsex) följdes sedan direkt av sex utan våldsinslag. Lek med frågan om vad skillnaden hade varit om målsäganden inte hade varit pådrivande och om det efterföljande sexet inte hade varit frivilligt? Mitt sinne för rättvisa och proportioner säger mig att straffvärdet av Arnaults beteende i så fall skulle ha varit väldigt mycket högre, men av sådant tänkande finns inte ett spår vare sig i tingsrätts- eller hovrättsdomen.

Våldtäktsdomen mot Arnault på två och ett halvt års fängelse följer bara praxis? I bevisfrågan är det säkert så. Men hur kom domstolarna fram till gärningarnas straffvärde? Den frågan besvaras varken i tingsrätts- eller hovrättsdomen. Desto större anledning för Högsta domstolen att bevilja Arnault prövningstillstånd.