Helgen har vikts åt kampanjande. I går med Mariamoderaterna på Medborgarplatsen, i dag med Högalidskompisarna vid Hornstull. Och i fredags promenerade jag med företagare i Svenskt Näringslivs regi. En givande strapats som så här långt har renderat en inbjudan att besöka NyföretagarCentrum och en invit att på plats studera vardagens vedermödor för ett ROT-företag, plus att jag bjudit in mig själv till RO Omsorg AB. Som om detta inte vore nog ska jag i morgon grillas i ”heta stolen” hos Företagarna i Stockholms län.
Denna skrytvals/försvarsplädering med anledning av att en s k plenifri vecka ligger framför oss. En vecka då många väljare packar in familjen i bilen och tar höstlov medan vi riksdagsledamöter förväntas använda tiden till att vara hemma och träffa väljare i valkretsen. Logiken i det?
Medger med gott samvete att jag också har annat än väljarkontakter inplanerat, typ hälsoundersökning (politiker är också människor), middag med väninna och styrelsemöte med Högalidsmoderaterna på tisdag kväll.
Vad som så här på söndagskvällen bekymrar mig mer är finansminister Anders Borgs uttalande i SVT i fredags kväll om riskapitalbolags framtida ägande av friskolor (läs här ).
Jag tillhörde skaran politiker som i likhet med landets duktiga friskolelärare, nöjda friskoleelever och tacksamma föräldrar drog en suck av lättnad och applåderade Borgs interpellationssvar i ämnet (§ 5 i länkat riksdagsprotokoll).
Svaret stärkte mig i uppfattningen att jag gjorde rätt som lät mig väljas in i friskoleföretaget AcadeMedias Advisory Board, där jag efter bara två sammanträden har konstaterat att jag utgör en hyggligt bra balansvikt till tung socialdemokratisk och miljöpartistisk representation. Men sedan i fredags kväll är jag som riksdagsledamot alltså desavouerad? Eller?
Till sist. Ett sätt att hylla Lou Reed en kväll som denna är att ta en walk on the wild side …