Hemkommen från kvällens äventyr till sjöss i ett samarrangemang mellan Riksdagens fritidsbåtsnätverk, Svenska Båtunionen, Sweboat och Heleneborgs båtklubb som generöst upplät sin anrika lokal och ordnade med en delikat buffé. Sjön suger, som bekant, vem som stod för notan låter jag vara osagt.

Först vill jag tacka, nej det ligger normalt inte för mig, men jag är uppriktigt tacksam för att riksdagskollegan och partikamraten Edward Riedl tog initiativet att locka ut oss ledamöter att uppleva fröjden att färdas över Stockholms vatten, strunt samma att kvällen inledningsvis var regntung.

När kaptenen för ”min båt” i någon knapp minut eller så gasade på i drygt 30 knop tjoade vi glatt (obs! – jag var inte ensam) i baksätet eller vad det nu heter i aktern på en snabbgående plåtbåt med ratt och vindruta.

Varför andra gillar att åka båt fort har jag ingen aning om. Men för egen del har jag som barn tuffat runt allt för många sommarlov i en förvisso aldrig så charmig snipa, men en maxfart på åtta knop (16 km per timme) var aningen för långsamt för mig. Sedermera också för mina föräldrar, fast då hade jag övergivet skutan för länge sedan.

Men i kväll stävade vi alltså in i Långholmskanalen, båt efter båt. Välkomstkommittén för Heleneborgs Båtklubb tog hjärtligt emot oss. Naturligtvis inser jag också att ingen bjuder in riksdagsledamöter bara därför att det eventuellt kan vara kul i största allmänhet.

Nej, man ville förstås påverka oss i en ganska självklart särskilt speciell riktning. Så även i kväll.

Och faktum är att jag också är beredd att för en gång skull låta mig påverkas. För visst verkar skattereglerna för båtklubbsverksamhet rätt mysko?

Låt oss återkomma till det, i höst.