Hur många jurister runt om i landet filar just nu på jobbansökningar till Högsta domstolen och EU-domstolen? Det var i söndags som man för första gången någonsin kunde läsa platsannonserna i rikspressen.

I DN och SvD informerade Domarnämnden i helgen att det finns två – minst sagt eftertraktade – justitierådsjobb lediga för ansökan. (Domstolssverige informerar ännu mer utförligt här).

Som ett av riksdagen utsett allmänhetens ombud (8 § i protokollet) i Domarnämnden förtydligar jag så gärna vad som menas ifall någon skulle undra: Domarnämnden behöver helt enkelt få in namn på domarkandidater som vi kan rekommendera regeringen som lämpliga för tjänstgöring i Högsta domstolen.

Inget konstigt med det, tänker kanske någon. Men det som har hänt är något av en konstitutionell jordbävning. Ja, så kan man faktiskt beskriva resultatet av den sedan årsskiftet reformerade grundlagen som tydligare markerar domstolarnas oberoende ställning i förhållande till riksdagen och regeringen.

I över 200 år har regeringen, och från början kungen personligen, utan skymten av insyn kunnat utnämna sina favoriter till de högsta och mest välbetalda domarämbetena. Genom det s k kallelseförfarandet (det räcker att läsa de inledande styckena för att få en hint om vad det gick ut på) var frestelsen stor för landets statsminister att belöna lojala jurister snarare än självständigt tänkande sådana. Med den nya ordningen blir detta tack och lov mycket svårare.

Och det är här den ombildade Domarnämnden kommer in i bilden. Visserligen är det fortfarande regeringen som utnämner domarna, men gissa om det kommer att kosta politisk prestige om regeringen skulle välja att köra över nämnden och lyfta fram egna gunstlingar till topptjänsterna i de svenska domstolarna!

I en annan av helgens platsannonser söker regeringen efter en person att nominera som domare i EU-domstolen i Luxemburg. Jordbävning nummer 2.

Fast vad Grundlagsutredningen glömde var att regeringen i ett helt slutet förfarande, det vill säga utan någon som helst insyn, nominerar de tre svenska domare som numera har i särklass störst betydelse för rättsutvecklingen.

Jag syftar på Sveriges domare i EU-domstolen och den svenska domaren i samma domstols Tribunal. Plus den svenska domaren i Europadomstolen i Strasbourg.

Faktum är att det är rätt märkligt att Domarnämnden inte har ansetts betrodd att ha synpunkter på kandidaterna i dessa fall. En skönhetsfläck i den reformerade grundlagen är det hur som helst.

Vad skulle egentligen hindra regeringen från att frivilligt begära in yttranden från Domarnämnden?

Ingenting.