Så går även denna helg mot sitt slut. Jag förbereder mig inför måndagens utskottsresa till Karlskrona där Civilutskottet ska avlägga besök hos Boverket. (Se blogginlägg nedan.) Med övernattning.

Det har varit en sammansatt helg. Veckan avrundades med ett viktigt och med tanke på tidpunkten (fredag sen eftermiddag och kväll) ovanligt välbesökt seminarium i Aula Magna, Stockholms universitet. Temat var tryck- och yttrandefriheten kontra integriteten, namn- och bildpubliceringar och den så kallade Littorinaffären.

Klockan hann passera 18.00 innan det var min tur att äntra talarstolen. Vad jag sa? Jag uppehöll mig mest vid vad som egentligen menas med uppenbart allmänintresse.

Mest uppenbart för mig är att det inte finns någon allmänt vedertagen definition på detta av svenska medier så flitigt åberopade begrepp. Sålunda kunde Expressens chefredaktör häromsistens motivera offentliggörandet av namnet på den mordmisstänkte Malmöskytten på följande sätt:

”Expressen identifierar i dag 38-åringen med namn och bild, eftersom det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förkara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor; exceptionella fall som inte bara intensifierat integrationsdebatten…utan också har fått polisen och politiker att kräva hårdare lagar. Expressen är normalt mycket restriktiv med att publicera namn och bild på misstänkta eller dömda brottslingar, och undantag görs endast då det förligger ett uppenbart allmänintresse”.

Glasklart? Nej, i vart fall inte för kollegan Aftonbladet, som valde att – just då – inte publicera namn och bild på den än så länge bara misstänkte.

I fallet Littorin däremot, bedömde Aftonbladet att det fanns ett uppenbart allmänintresse att publicera namn och bild på en person, kopplad till en historia som dementerades, och som dessutom var straffrättsligt preskriberad, om den över huvud taget hade ägt rum.

Nåväl, fredagskvällens seminarium avslutades med en mycket trevlig middag.

Så trevlig att det på lördagen var småjobbigt att sega sig upp i grisottan för att vara med på Moderaternas kommunstyrelsekonferens i Solna. Tack och lov bjöd Solnas kommunalråd Lars-Erik Salminen på en lika rafflande som underhållande rapsodi om läget i Solna stad. Bredsidan mot partikamrater och andra som inte jublar över byggkranar gick inte att ta miste på. Eller ironiserade Salminen så infernaliskt att jag missuppfattade allt?

Därefter var det gott om tid för infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd, tillika förbundsordföranden för moddarna i länet, att förklara vad regeringen gör för att tågen inte bara ska rulla utan också komma i tid. För att inte tala om hur överlägset många fler miljarder den här regeringen pumpar in i infrastruktursatsningar. Trist bara att det budskapet inte verkar ha gått fram…

Efter kaffepausen uppenbarade sig så statsministern. Fredrik Reinfeldt inskärpte (med betoning på ”skärpte”) vilka utmaningar Moderaterna står inför 2014.

Förvånad kom jag på mig med att nicka instämmande till det mesta: arbetslösheten, invandrarpolitiken, barnomsorgen, regionalpoltitiken, med mera.

Med tanke på lördagsmorgonens tunga M-politikfokus på byggnader och vägar var jag kanske inte ensam om att klia mig i skallen efter Reinfeldts sammanfattning: Väljarna sitter inte hemma och funderar på byggnader eller fler vägar i kommunen. Utan på välfärden!

Ja, med så enkla och tydliga budskap kan man komma långt – det är inte minst Reinfeldt ett strålande bevis på.

Men nog har det en viss betydelse för folk att de kan få bra bostäder och hyggliga vägar att köra på?