Vecka efter vecka, månad efter månad parkerar de sig utanför restauranger. Ut- och inpasserande gäster trakasseras med okvädingsord, hotelser och i värsta fall våld. Om någon skulle ha missat hur Syndikalisternas (SAC) så kallade fackliga kamp är uppbyggd gav morgonens
inslag i Ekot klart besked.

SAC kräver att Berns ska ”återanställa” syndikalister som aldrig har jobbat åt Berns men vars anställningar sagts upp av ett bemanningsföretag som Berns har anlitat i enlighet med de lagar och avtal som gäller på arbetsmarknaden. Generöst nog erbjuder SAC ett alternativ: Betala 1,4 miljoner kronor så upphör vi med trakasserierna!

Nu är SAC inte en vanlig arbetstagarförening utan en kamporganisation långt på vänsterkanten som har givit sig själv rätten att stå över lagarna och rättsstaten, och som aldrig har accepterat den svenska modellen med fredsplikt och tvistlösande organ i form av Arbetsdomstolen och Medlingsinstitutet. (Obs! Institutets årsrapport från i fjol, den innehåller en hel del intressant läsning om SAC).

Systemet med bemanningsföretag ser SAC som ett djävulens påfund i syfte att ytterligare suga ut den arbetande klassen i stället för det nyttiga och arbetsskapande instrument det faktiskt är. Ja,
särskilt i dåliga tider när företagen över huvud taget inte vågar anställa.

Det tydligaste beviset på att Syndikalisterna i fallet Berns inte har rent mjöl i påsen är att de på inga villkor vill få tvisten prövad i AD. För de vet att utsikterna till framgång i en sådan prövning är lika med noll. Därför fortsätter de med sina maffiametoder, i hopp om att Berns till sist faller till föga och skakar fram den lösensumma som SAC har begärt. Det vill säga exakt vad som skedde i fallet med redaren som inte längre hade råd att stå emot trakasserierna.

Så kan det gå till i rättsstaten Sverige, och det är i sin ordning tyckte föga överraskande syndikalisten Emil som jag debatterade med i morse.

Låt oss en gång för alla slå fast att Syndikalisternas fackliga strider inte handlar om kollektivavtal. Deras agenda är helt och hållet politisk. Man ser ingen fördel med kollektivavtal och fredsplikt utan strävar i stället efter att skärpa motsättningarna på arbetsmarknaden.

Allt i syfte att skapa grogrund för den Revolution som vårt land undgick i början av 1900-talet (Tack för det, Hjalmar Branting!) Det är där SAC fortfarande befinner sig, som om nära 100 åren av fredlig utveckling och ökat välstånd inte vore värt ett ruttet lingon.