Det är helt på sin plats om Fifa ger Svenska Fotbollförbundet en näsknäpp i form av böter. Vi avhandlade ämnet i tv-soffan i morse , och jag har stärkts i min uppfattning under dagen.

Inte bara Fotbollssverige utan ”rätt många” av oss delar så klart uppfattningen att det är fullständigt oacceptabelt att den svenske journalisten Dawit Isaak utan rättegång är fängslad i Eritrea sedan åtta år tillbaka för att han på plats har skrivit kritiskt om regimen i sitt hemland. Jag deltog själv i våras i Publicistklubbens maratonmanifestation på Kulturhuset för Dawits frigivande.

Och visst kan man tycka att vi i fina, demokratiska Sverige borde ha rätt att sprida goda politiska budskap även i samband med fotbollsmatcher. Men det regelverk som vi har åtagit oss att följa ger oss inte den rätten. Detta med följden att Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd, den instans som i god demokratisk ordning har satts att tillämpa reglerna, har beslutat att det var fel av Örgryte IS att tillåta att den politiska yttringen ”Free Dawit!” spreds i samband med matchen mot Helsingborg i söndags.

Ett beslut som Svenska Fotbollförbundets bas Lars-Åke Lagrell i går nervöst rev upp med hänvisning till opinionen. Och dagen innan tillät förbundet att samma politiska uppmaning till regimen i Eritrea spreds under landskampen mot Albanien, det tilltag som FIFA nu tar sig en funderare på.

Som sagt, man kan diskutera ifall vi borde ha rätt att demonstrera våra politiska åsikter även på fotbollsarenor. Men så länge som vi inte har ändrat reglerna borde Lagrell hålla sig för god för att gå i populismens ledband. Eller är Lagrell beredd att i yttrandefrihetens namn försvara även politiska yttringar som går på tvärs med vad den folkliga opinionen gillar?

Jag skulle inte tro det. Men tillåter man som Lagrell spridning av ”goda” opinionsyttringar, då är man faktiskt tvungen att också tillåta till exempel regimtrogna supporters – sådana finns – att sprida budskapet: Do not free Dawit!  Annars är det fritt fram för laglöst godtycke. I ett sådant samhälle vill åtminstone inte jag leva.