Tänk er själva att ni står vid ett välbefolkat övergångsställe i höstsolen och väntar på grön gubbe. På andra sidan gatan står två beskänkta levnadskonstnärer modell slitnare och äldre och skrålar Maria, Maria från Bahia…Med tillägget: Fy fan för moderaterna!

Nej, det kändes inte jättebekvämt där vid Medborgarplatsen i eftermiddags. Tack och lov hade en söt kvinna i 70-årsåldern bara ögonblicket innan kupat sin hand runt min armbåge och bedyrat hur mycket hon gillade mig. Hon fick mig att tänka på min mamma, och på hur trist jag tycker att det är att vi bor över 40 mil från varandra.

Så dök alltså de där pajsarna upp tvärs över gatan. Med rodnande kinder gjord jag tillkämpat sturskt tummen upp, och gick vidare. Jag passerar sedan Södra stationsområdet och tänker på P O Enquist som ska sitta där någonstans och skriva.

Så står han där, en för mig främmande pappa på väg till ICA med sin tonårsdotter. Han stannar mig bara för att säga hur synd han tycker att det är att jag har slutat på Svenskan. Jag ler, tackar och uppmanar honom att rösta på mig, och känner mig påflugen. Du har mitt kryss, hojtar han. Dottern himlar med ögonen.

Efter ett par kvarter är jag framme vid Mariahallen. Har siktat in mig på en kaffe och tidningsläsning på den populära kaffebaren. Då hör jag en bekant röst säga att hon av sin granne har fått veta att vi har talat om henne i tv.

Va? Så ser jag, det är Anna-Greta Leijon. Och mycket riktigt, i SVT:s fredagspanel häromsistens avhandlade Stig Malm, jag och Göran Hägg om det var klokt av Mona Sahlin att ta hjälp av Leijon i valrörelsen. Som jag minns det var vi rörande eniga om att det var helt rätt, vilket jag upplyser AGL om. Hon gillade svaret, om jag så säger.

Sa jag förresten att jag mötte Stellan Skarsgård med nya familjen i korsningen Södermannaga…nej, det mötet sparar jag för mig själv.

Livet på Södermalm är rätt fantastiskt, i alla fall.